torsdag 10 februari 2011

Om att stråla och att fånga

Han står längst fram i aulan, och strålar med hela ansiktet. Han ska prata om bakteriella maginfektioner, och just de där bakterierna är för honom så fantastiskt spännande att det nästan svämmar över. Han gestikulerar med händerna och använder hela sin ansiktsmimik för att förmedla allt han känner. Patologi, säger han. Det finns inget roligare.


Och hon, drar sin livs historia innan hon börjar, kantad av forskning här och forskning där. Allt är forskning. Och på tavlan har hon skrivit tiderna, inte för att vi ska veta utan för hennes egen skull. Eftersom hon lätt blir så excalterad. Och pratar vidare genom rasten. Om glukokortikoidernas intracellulära reaktionsvägar.


Och han, som springer ifrån ämnet gång på gång för att det finns så mycket viktigt att berätta. ”För det får man väl göra ibland”. Så mycket fascineande att dela. Han, som till och med träffade sin fru genom substans P. Han står där framme och lyser.


Och det är fantastiskt med föreläsare som strålar och brinner. Vars fascination och energi och lust nästan svämmar över. Nästan. De gör något som kunde vara riktigt tråkigt nästan roligt.


Men så finns det de som tar genvägen, rakt till hjärtat. I alla fall mitt. Som använder det hemliga knepet. Han, som stog med munktrölja och händerna i jeansfickorna. Som öppnar med ”Ska vi dra igång nu, hörrni”. Han, som inte strålade av enthusiasm över någon peptid. Men som använde det hemliga knepet. Det som fångar.


”Det här, det är viktigt att ni talar om för era patienter”. ”Det här måste ni tänka på när ni behandlar”. ”Det här kommer er patienter att undra”. Gång på gång upprepas det, under nästan varje punkt, flera gånger för varje ny indikation eller biverkning. Han pratar om vad vi ska göra med våra patienter. Hur vi ska handlägga och kommunicera. VÅRA patienter. Hur VI ska handlägga. Han tilltalar oss som läkare. Och det gör hela skillnaden. För mig gör det hela skillnaden.


Jag vet inte om jag minns mer om biverkningarna av ACE-hämmare än jag minns av substans P. Och jag tycker att båda föreläsarna gjorde ett utmärkt jobb. Men jag inser, att i mig bultar läkarhjärtat hårdare än forskningshjärtat. Otåligt, otåligt.

3 kommentarer:

  1. Där slog du huvudet på spiken! Den bästa kursen jag gått hittills är infektionskursen. Jag vet inte om de är bättre på andra plan också, men de ville, som inga andra lärare, att vi verkligen skulle lära oss infektionsmedicin och lät det märkas. Föreläsare som antyder "det här är överkurs, det här behöver ni inte kunna" eller "det här brukar komma på tentan" är aldrig så bra som dom som talar utifrån vad dom behöver veta för att kunna göra sitt jobb bra (och därmed vad vi kommer att behöva kunna).

    /Matti, T7

    SvaraRadera
  2. Otroligt kul med sådana föreläsare!

    SvaraRadera
  3. Vad fint du skriver!!!
    Håller tummarna för din tenta. När du har lite tid över får du komma ner och hälsa på!
    Kram G

    SvaraRadera