söndag 27 februari 2011

Svacka

Det var längesen jag skrev ett sånt här inlägg. Inte för att tankarna inte funnits, men det har gått att mota bort. Inte för att känslorna inte varit där, men de har inte tagit över. För det är inte för att det inte känns bra, det jag läser, det jag fyller dagarna med, det jag lär och det som händer. Det känns bra, nästan alltid. Det är intressant det jag lär mig. Nästan alltid mycket intressantare än allt förr. Det är inte för att dagarna numera är mindre stimulerande, mindre glada, mindre fyllda med människor jag tycker om och saker som gör mig glad. Tvärtom. Det är de oftare, mycket oftare. Och ändå…


Ändå kommer ett sånt här inlägg nu. För samtidigt som det är intressant det vi läser, och viktigt och relevant och stimulerande och allt det där andra som det jag gjorde förr inte kändes som, så är det mycket som saknas. Mycket som fanns då. Och för varje gång jag översköljs av vågen av saknad når en lite längre, saknar jag lite fler saker, hittar fler aspekter som fanns då men inte finns nu, och som jag värdesatte. Och för varje gång jag faller ner i brunnen av saknad känns den lite djupare, saknar jag de saker jag saknat förr lite mer, lite intensivare. Detta, trots att jag tycker om skolan. Detta, trots att varje kurs blir lite mer av det som jag verkligen tycker om. Detta, trots att inget av det jag har nu känns fel. Men det känns som om jag står med myntet i handen och snurrar och snurrar och tröstlöst försöker se krona och klave på samma gång. Att ha allt. Inuti kan jag inte acceptera att jag inte samtidigt kan ha kakan och äta den, och använder på tok för mycket energi och tankekraft åt att ändå försöka komma på sätt. Det må vara ett lyxproblem, men det är verkligt och i vägen.


Jag vill resa, jag vill vakna på nya ställen, inte varje morgon, men ofta, jag vill träffa intressanta människor som tycker att jag är intressant, jag vill landa i nya länder där allt är okänt och ovandrat, jag vill äta god mat lagad av annan än mig själv, jag vill översköljas av upplevelser. Allt det där har jag saknat länge. Allt det där visste jag att jag skulle sakna. Men jag vill också ha människor att utveckla. Att stötta och coacha och leda. Att inspirera och uppmuntra och få bli lite bättre än de är. Lite bättre, lite mer motiverade. Och jag vill presentera saker för folk som lyssnar och uppskattar och värderar det jag gör. För folk som är kunniga och ändå tycker att jag tillför. Jag vill få en klapp på axeln ibland. Inte varje dag, men när jag förtjänar eller när jag behöver. Och jag vill ge samma klapp till någon annan. Den saknaden är inte helt ny, men mycket starkare nu. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Varken den nya saknaden, eller den tidigare. Hur jag ska hantera den.


Just nu hanterar jag den på det enda sätt jag kan. Relativt omoget, genom att blockera stausuppdateringar från de vänner som varannan kväll efterlyser nytt middagssällskap i en ny stad. De som för två år sedan kunde varit jag. Lite mer moget, genom långa samtal med vänner som tålmodigt lyssnar. Men hur jag hanterar det riktigt moget, riktigt konsttruktivt, riktigt på ett sätt som hjälper, det vet jag inte. Så jag står ganska handfallen, med slanten i handen, och hoppas att kronan och klaven på något mirakulöst sätt båda ska landa uppåt nästa gång jag kastar.

7 kommentarer:

  1. Jaa du. . . Jag har kommenterat här nån gång förr och nu känns det som att jag bara måste göra det igen.

    Jag är en annan som har bytt liv, inte mitt i livet men inte heller långt därifrån, jag var 30 och hade två barn och en journalistutbildning bakom mig när jag började på läkarprogrammet. (Jag sökte på den tiden, dvs för fyra och ett halvt år sedan, när det gick att använda 5 års arbetslivserfarenhet som merit)

    Och det är klart att det inte är spikrakt framåt när man gör en sån kursändring. Jag tror framförallt inte att man kan fatta vidden av det hela. Inte av det framtida läkarjobbet, inte av inkomstbortfallet under FEM ÅR osv, men framförallt kan man inte fatta vidden av att börja om igen.

    Det första året såg jag inte tillbaka en enda gång, kunde inte fatta varför jag inte gjort det här tidigare, tyckte att allt var lätt som en plätt. Första svackan kom nånstans på T3. Sen dess har de varit flera, och precis som du skriver, fördjupade. Allteftersom man inser att det här är på riktigt, det var inte bara en extrem men övergående form av 30-årskris, jag ska faktiskt bli läkare.

    Parallellt med tanken på att jag faktiskt kunde nånting, och nu har jag nog glömt den grejen, och den värsta tanken "tänk om det ändå var det som jag gjorde innan som passade mig bäst", hur stor hybris kan man ha liksom, tro att man kan allt i hela världen inklusive att bli läkare lite bara sådär för att man kände för det.

    Ja, jag har inget smart att komma med, bara att jag tror att man får ta fram de där tankarna och vädra dem ibland, annars blir man tokig.

    Just nu är det väldigt osvackigt läge här :) Är mitt i kirurgiterminen och ska nog inte bli kirurg men tror ändå att allt ska ordna sig till slut.

    /en annan nybörjare

    SvaraRadera
  2. Onskar jag kunde skriva sa fint som Jessica.

    Jag har varit bast i mate i skolan, och det var en harlig kansla. Det langtar jag till, och jag efterstravar dit: att vara bast i nagot, eller bland nagra. Och ju smartare och framgangsrikare dessto battre.

    Att resa, och vakna nagonannanstans ar manniskans drift framat (inte sagt att alla har det, men de som ror sig framat , aven om bara lite gran).


    Och studier, och tentor ar inte kul for verkligen smarta personer. Som jag sade, nar du (kanske for tentans skull till att borja med) blir jadrans bra pa nagot (och darmed kan klara av aven tentorna galant) , da ar man nojd och tillfreds :)

    ..... Sa, grattis att du hittat vad du (tror) vill halla pa med ! Och Gnat ! :)

    Kram o ses

    SvaraRadera
  3. Tror bestämt jag skrivit något liknande tidigare, men detär inget fel i att låta var sak ha sin tid. Länder och städer finns kvar, likaså tiden att besöka dem. Allt i livet behöver inte göras på en gång, och om någonting då är saknaden av det en krydda som smakar än bättre när du får möjligheten att åka dit du vill igen.

    SvaraRadera
  4. Doktoranden har ratt, bara att hon/han bortser fran det viktigaste i Jessica's inlagg: Just hennes kanslor. Eller vad den "sakens" tid just nu/da !?! (i.e. att kanna som hon kande !? )

    Allt i livet behöver inte göras på en gång, och inte heller att alltid gora det man vill (just da), men still : vi har vara kanslor att handskas med ! :)


    .......men vi vill mera av de positiva sa klart ! :)

    SvaraRadera
  5. Jag bytte också spår mitt i livet. Mycket av ekonomiska skäl, men också från ett tråkjobb till mer stimulerande jobb.

    Nu är jag nog mycket äldre än de flesta här, jag går snart i pension. Jag tycker att jag fick en insikt nån gång i medelåldern, just det där att man kommer aldrig att få allt samtidigt, eller allt man vill överhuvudtaget, men att det inte spelar någon roll. För ens lycka menar jag. Jag var en sån som längtade och önskade och aldrig var nöjd där jag var. Men jag tycker jag har lärt mig att uppskatta det jag har.

    SvaraRadera
  6. Åh, tack alla, för att ni engagerar er och delar.

    Anonym, känner igen dina känslor första året. Att allt är fantastiskt och självklart och... Lite som en nyförälskelse. Och att man måste vädra för att inte gå sönder. Så ni får nog stå ut fler gånger.

    Doktoranden, visst har du skrivit det förr, och kommer få skriva igen. För du har så rätt, samtidigt är det precis som Dulimof så klokt skriver, att det inte är lika lätt att ta till sig emotionellt. För med logiken i baksätet vill jag ju ha just allt alltid, och orkar inte vänta ett öginblick, även om väntan kanske gör upplevelsen ännu bättre när jag väl är där...

    Och slutligen, anonym, så förstår jag att det är en skön insikt. Att landa i att man inte kan få allt. kag är nog inte redo att ta den till mig än, utan kommer fortsätta stånga huvudet i väggen lite till och försöka försöka få, om inte allt samtidigt, så lite mer...

    Åter tack för kommentarer och tankar- det ger mig mycket att få vädra känslor och få er respons här!

    SvaraRadera
  7. Jag förstår det Dulimof skriver, känslorna har en rätt imponerande förmåga att ibland styra över förnuftet och logiken och det är inte alltid känslorna vandrar hand i hand med logiken heller. Jag, och detta är helt baserat på egen erfarenhet, så brukar jag försöka dela resonemangen - handlägga känslorna för sig och logiken för sig - det blir ett mer pragmatiskt handläggande och i fortsättningen mer konstruktivt. Det inte sagt det fungerar för alla, men det fungerar för mig.

    SvaraRadera