Vackert?

Från ingenstans dök den upp idag. Oväntad, ovälkommen, informationen om preklintentan. Efter föreläsningarna schemalagda till 16.40. På en fredagseftermiddag då ingen tänkt på annat än att helgen snart är här sedan lunch. På en fredagseftermiddag som krönte en vecka så sprängfylld av föreläsningar jag har fått skavsår där jeanssömmen pressat ryggraden mot stolskanten. En vecka som innehållit så mycket ny information att min mapp har spruckit i pärmen. Den dagen, när vi alla bara längtar hem, väljer de att överraska med information om preklintentan.

Preklintentan som inte längre heter preklintenta, utan ”integrerad deltentamen”. Fast den är likadan som förr, och därmed inte ett dugg ”del” utan väldigt mycket ”hel”. Hela utbildningen. På en dags tentamen. Den har skrämt sedan vi började. Nu rycker den med stormsteg närmare, och vi sticker med full vetskap om vårt beteende likt strutsar huvudet i sanden och låtsas att det är långt kvar. Det är det inte.

Och med tidigare ”tentainformationer” i tillräckligt färskt minne är det inte med enorm förtjusning jag möter Carl Johan, som ansvarar för tenta och informationen, när han äntrar salen. Han verkar dock förtjust, när han med sin sedvanligt avspända solbrända uppsyn vandrar mellan bänkraderna medan han pratar. Han pratar om samband och helheter, om att vi nu ska få chans att koppla samman och väva ihop. Inga detaljer. Histologi mest som illustration. Helheter och sammanhang, det är vad det handlar om. Vackert, säger han. Det blir vackert.

Carl-Johan är inte Åke. För han ler där Åke spände blicken. Han talar om hur många som klarar sig, inte hur många som kör. Och han beskriver en tenta som vacker. Han skrämmer oss inte, även om han kanske borde. För jag vet inte om jag tror på att det inte blir detaljer. Eller om det kommer bli sådär fasansfullt integrerat som han utlovar. Precis som jag inte trodde på Åke när han hävdade att artiklarna i DFM1 skulle vara så svåra. Trots att jag i efterhand vet att han hade rätt. Är skeptisk, nu precis som då. Men jag inser att han lyckats med något, Carl Johan, i sin marknadsföringspitch, för plötsligt ser jag lite fram emot det hela. Lyfter huvudet en stund från sanden. Inser att det, om det stämmer, är saker jag ju faktiskt både kan och gillar. Ser fram emot att få koppla samman och tänka till. Kanske. Mot att få dra slutsatser och se helheter. Eventuellt. Mot att få skriva ett tentasvar som någon kan tycka är….vackert?