Ganska mycket hemma

Och vi är tillbaka på Huddinge igen, samtidigt som den bitande kylan. Tillbaka på pendeltågsperronger, väntandes på sena tåg. Tillbaka till ändlösa promenader i sjukhuskorridorer och scheman som liknar hela havet stormar. Sånt där sak som kunde gjort en irriterad. Men inser att jag tycker väldigt mycket om det.

Jag insåg det redan i torsdags morse, när vi kom in i den nedslitna kaffedoftande salen, att jag gillar det. Gillar Huddinge, med all sin vänliga virrighet. Scheman som inte går att läsa, vilket inte spelar så stor roll, eftersom så mycket ändrats redan när vi får ut schemat att ganska lite ändå stämmer. Och eftersom jag sällan läser mitt ändå. ”Ni får egna pappersrockar att ta med er till obduktion och preparatseminarium”, säger hon den ansvariga. Förvirrade blickar utbyta- och däremellan? Var ska våra obduktionsrockar vara nattetid? Obduktionsrock hemma i hallen är inget som lockar någon av oss. Arja, kurssekreterare och jordens mest lyhörda plockar upp vår oro och har ett omklädningsrum i bakfickan där de nog kan vara. Allt är oorganiserat men allting löser sig, och jag känner mig ganska mycket som hemma.

Och vi är tillbaka i patologin. Till klinikerföreläsningar. Kiniker som vi förvarnats redan dag ett är ”kunniga och engagerade, men inte alltid pedagogiska”. Det kunde de ha sagt på många föregående kurser, men här är de kunniga, engagerde och ganska pedagogiska. Utan att dra skämt föreläsningarna igenom. Utan krystade försök att vinna vår uppmärksamhet, att vara roliga. De är engagerade och intresserade och går igenom det de vill ha sagt i rasande fart, men utan att snöa in och grotta ner sig, utan att drunkna i celltyper och proteiner. De har sjukhuspyjamasen på sig och svischar iväg på sparkcykeln i tiominutersrasten, och jag vill gärna tro att de är iväg och räddar något liv fastän jag vet att de köper kaffe. Och föreläsningsanteckningarna är tjocka som telefonkataloger men ändå somnar jag inte. För de pratar om sjukdomar som är riktiga och viktiga, och när ett virus en enda gång omnämns som ”DNA-virus med hölje”, säger föreläsaren mening efter att ”det här är ju självklart inget ni behöver kunna”. Inte idag. I tisdags var det viktigast av allt, men idag behöver vi inte kunna det. Självklart är det till och med. Säger han i uppkavlad vit rock, som är där vi vill vara. Och jag har svårt ta mikrobiologins Roland på allvar, som menade att kategoriseringen av bakterier var något av det viktigaste. Som tillbringar dagarna någonstans i en KI-korridor. Som inte är där jag vill vara. Och jag är tillbaka i att faktiskt få fokusera lite på helheter och konsekvenser, på människor och verklighet. Och känner mig genast lite mer hemma.

Och nu är det helg och ganska lite finns att läsa, och det som finnas kommer skjutas på framtiden. Och lite ilska från tisdagens tentor finns kvar, men det mesta har runnit av, som det mesta ganska fort gör för mig. Jag är mest glad över att patologin väntar, som känns rolig, och att solen ska skina och jag den här helgen kan njuta av den. Glad åt att jag har tid att göra annat än rusa mellan saker jag ändå inte riktigt hinner. Glad åt att skolan åter känns ganska stimulerande och ganska rätt. Glad att jag åter känner mig ganska hemma.