Regress

September 2009. Introkollo, och höjden av ansvarsfrihet. Varje steg som togs var utpekat av någon, vi vallades runt efter någon annans mat-sov och lekklocka. Inget krävdes av oss mer än enthusiasm och nyfikenhet, och jag levererade problemfritt och njöt över tegelstensoket av ansvar som lyfts från axlarna. Därifrån har vi, om än långsamt, fått gradvis ökat ansvar för oss själva. För att närvara. För att lyssna. För att lära. Första terminens obligatoriska labbar blev termin två frivilliga. Seminarier som förberetts på bestämd plats i bestämda grupper fick vi förbereda bäst vi ville. Sakta behandlades vi mer och mer som de hyfsat vuxna personer majoriteten av oss ändå åldersmässigt är. Tills nu.

Termin tre. Då kom det smygande. Föreläsningsbilder vi tidigare ansvarat för att skriva ut själva var plötsligt upptryckta. Kursinformation gavs nu i prydligt inbundna häften, information som vi tidigare terminer hänvisats till kurswebben för. Kartor delades ut inför varje nu lokalisation. Kartor som noga gicks igenom, på både upprop och av föreläsare. Kartor som tidigare terminer aldrig existerat. Regress. Och det är ganska bekvämt.

Termin fyra. Uppropet är obligatoriskt. Inte bara sådär halvobligatoriskt som det tidigare terminer var, utan sådär på blodigt allvar obligatoriskt. Så obligatoriskt att student med akut migrän offentligt inför alla i aulan hotas inte få börja om hon inte kontaktar kursadministrationen inom 20 minuter. Migrän, som vi någon vecka innan lärt oss karaktäriseras med en outhärdlig huvudvärk, samt total ljus och ljudkänslighet. Hon förväntas ringa. Inom tjugo minuter. Och obligatoriska moment följer obligatoriska moment. Föreläsningar som sedan första dagen varit frivilliga har plötsligt blivit obligatoriska. Med skriflig närvaro tagen varannan timme. Närvaro som dessutom kontrollräknas, eftersom ”någon förra terminen fyllde i namnet på någon som inte var där”. Lärarens röst har en ton av förskräckelse när hon säger det. Som om det var det värsta någon kunde göra. Regress. Och det är plötsligt inte särskilt bekvämt alls.

Och vi svarar som vi blir tilltalade. Beter oss som vi behandlas. Möter M på perrongen, i förhoppningen om att vi börjar halv nio som föregående morgon. Han rycker på axlarna när jag frågar om han vet vad vi ska göra på förmiddagen. Jag rycker på axlarna när han frågar om jag vet var vi ska vara. Vi spanar efter bekanta toppluvor i rulltrappekaoset i Flemingsberg och jagar upp en klasskompis i Huddingeentren. Tillsammans irrar vi runt tills vi hittar fler bekanta täckjackor och hamnar såsmåningom i ett labb. Eller i en föreläsningssal. Lyssnar på det som sägs, utför labbar som sätts i våra händer. Bussas mellan sjukhusen med en buss som bara har ett stopp. Inga aktiva beslut. Inga beslut alls. Regress, till termin etts första skälvande dagar. Men det som då var ansvarsfrihet är idag närvarokrav. Lättnad blir till tyngd. Eller i alla fall irritation.

Termin fyra. Vi är olika gamla och olika mogna, men har trots allt gemensamt att vi är ett år mer studieerfarna än vad vi var termin två. Och borde därmed vara lite mer kapabla att veta om vi lär bäst på föreläsning eller utanför. Längtar efter att få visa det igen. Att få fatta beslut runt vad som ger mig mest, att gå på föreläsning eller inte. Jag kommer nästan alltid fatta beslutet att gå. För kursens lärare är enthusiastiska och pedagogiska. Det är intressant och lärorikt och jag vill vara där och lära oss allt vi lär oss. Så hade det inte varit obligatoriskt hade jag nog varit på varje föreläsning ändå. Men hade dagen innan sneglat på schemat, för att förvissa mig. Hade bläddrat i labbkompendiet en gång eller två för att vara säker. Hade varit lite mer förberedd. Lite mer aktiv. Om jag själv fått fatta beslutet att vara där. För att jag vill, inte för att jag måste. Om jag tvingats ta lite ansvar.

”Ni kommer curlas till termin sju” sa någon som vet idag. Det är nog sant. Och jag fortsätter gärna ta emot utskriva föreläsningsanteckningar. Men jag hoppas curlandet kommer innehålla en lite större dos av eget ansvar. För vår inlärnings skull. Och för våra skidresors…