"Annars är det ingen riktig utbildning"

Nu blir det nog inget skrivet förrän tentan är det. Eller tentorna. I plural. Eller tretal. Eller, förslåt mig, det är visst en tenta. Integrerad. Fast uppdelad i tre tydliga delar. Som inte har med varandra att göra. Och man behöver bara göra om en av delarna, om man inte för 2/3 av poängen på just den delen. Fast det är en integrerad tenta. På vår integrerade kurs.

Och jag lyckas heller inte integrera. Likt senaste veckornas schema, hattar jag mellan ämnen som inte hör samman. Bakterier, hur många som helst. Och varje ska man veta hur mycket som helst om. Jag rabblar, om kapselprotein och koagulasnegativa och flageller. Och lyfter sen på farmakologipapprerna. Blandar ihop immunosuppresionspreparat som inte går att uttala med med arterosklerosmedicin som inte går att förstå. För att sen vandra vidare till den kliniska mikrobiologin, och tröstlöst försöka hålla i huvudet var jag ska blododla och var jag ska testa för antikroppar, och hur många dagar jag måste vänta på sepsisproven och om den aeroba eller anaeroba flaskan ska fyllas först. Det är sanslöst mycket och sanslöst ointegrerat, och solen skiner så skrämmande mycket ute att det gör ont i ögonen. Så mycket att jag måste gå ut i den och rasta löparskorna och prata om annat med L, som kan allt jag försöker lära mig men inte alls känner att det är anestesimedicin hon vill prata om en solig lördag. Så vi pratar om annat och min kaotiska hjärna blir klarare och livet känns bättre. Men jag kan fortfarande nästan inget om protozoer. Och blandar ihop bakterier och virus hela tiden. Och hoppas nästan att det blir snöstorm imorgon.

Men solen ska skina imorgon också. Och jag inser att det här kanske blir den första tenta jag kör på. Eftersom jag inte lyckas integrera alla bakterier och läkemedel och provtagningmetoder i mitt minne, och eftersom jag inte kan låta bli att integrera solsken och löpning och vänner.

Åsa Nilsonne sa på utbildningens första dag att en utbildning där man inte har kört en tenta inte är en riktig utbildning. Precis som hon sa att de vill att vi ska ha tid att ha intressen och resa bort och bli kära och ha ett liv. Det sa hon mest för att lugna och trösta. Men idag tar jag fasta på orden. Allihop. Och integrerar vidare, det som integreras kan, och hoppas på det bästa. Det värsta som kan hända är trots allt att den här läkarutbildningen blir en riktig utbildning…