Så var jullovet nästan slut, så när som på en dag. Jullovet, trots att schemat hävdar instuderingstid. Det har varit lugnare, lugnare än någon ledig tid varit förr. Jag har kommit ner i varv, och sen kommit ner i varv lite mer, för att slutligen vara så nedvarvad att jag inte tror jag kan varvas ner mer. Inte så länge jag är just jag. Känner mig som en speldosa som spelar saktare och saktare för att slutligen ebba ut helt. Det har varit skönt, i flera dagar var det underbart. Men nu har speldosan slutat spela. Jag är uttråkad och vill snurras upp.
Och jag har längtat så mycket efter lugnet att jag glömt att längta efter äventyret, efter de intensive upplevelserna, efter förändringen och efter kickarna. Den som jag alltid längtar efter. Den som nästan personifierar mig, som gör mig till den jag är. Nu minns jag igen, och längtar. Längtar efter att allt ska vara nytt, inte bara imorgon, utan även dagen efter det, och dagen efter det. Efter att inte veta vad som väntar, efter att överraskas, och behöva finna mig, för att sen överaskas igen. I lugnet i mitt vardagsrum är det vad jag längtar.
Och jag har längtat så mycket efter lugnet att jag glömt att det är grått och mörkt och kallt ute. Att det har varit så länge. Att det kommer vara så länge än. Jag har nöjt mig med att det knarrar stillsamt när man går på det kalla grå, att det mörka lyses upp av adventsjus och att det grå försvinner när det skymmer. Nu är adventsljusen borta och jag ser det igen. Ser att snön blivit smutsig och slaskig, för att sen bli isig, för att sen åter bli slaskig. Och minns, att det bara är januari. Minns, och längtar efter sol och värme. Efter att utomhus åter ska dofta, dofta jord och gräs. Efter att solen ska inte bara skina utan värma. Åt att himlen ska skifta mellan nyanser av blå, inte grå. Och efter att få lämna vantar, halsduk, jacka, tröja hemma. Tittandes ut på det gråa utanför fönstret längtar jag.
Lovet är slut och jag är utvilad och nedvarvad. Utvilad och nedvarvad och reda för en massa saker som inte innebär att sitta i en aula och ta anteckningar med grå blyerts. Nedvilad och utvarvad och kommer inte snurras upp av timmar av tentaplugg i biliotek. Vill packa en liten väska och hoppa på ett flygplan till något okänt och varmt. Det kommer jag inte göra. Kanske köper jag färgpennor…
Snigg slutkläm.
SvaraRaderaVerkligen!
Hej! Jag är en som ska börja T1 på KI nästa vecka. Hittade din blogg genom att googla om introkollo (Google is my friend :) och fastnade här. Nu följer jag din blogg med intresse. Det är så många tankar och känslor du skriver om och beskriver som jag känner igen mig (har också jobbat med annat innan och levt från fredag kväll till måndag morgon...för länge...sedan bestämt mig för att sadla om).
SvaraRaderaUndrar om jag får länka till din blogg?
Anonym,
SvaraRaderaGrattis! Till ett beslut du säkert kommer ifrågasätta många gånger, men vara överlycklig för många gånger fler. Och självklart får du länka till min blogg. Och höra av dig om du har frågor om något. Lycka till, och ha så roligt, på introkollot och allt som följer...
Och Doktoranden, hittills har det bara varit just en slutkläm, för inga färgpennor är köpta...
Tackar! Visst, kommer jag att få undra flera ggr om jag är riktigt klok som övergav en trygg och enkel (?) tillvaro med ett fast jobb...Det kan man säga ingår i konceptet :)
SvaraRaderaIdag registrerade jag mig på programmet. På vägen till KI stod jag och väntade på en försenad buss. Råkade höra ett samtal mellan 2 läkare. En av de varit pensionerad sedan X år tillbaka. H*n klarade av att gå hemma i några månader, sedan tyckte läkaren att h*n är klar med sin pension. "Ville ut och jobba igen: det är ju så kul!!! Det är faktiskt roligt att jobba!"
Det är så jag vill känna när jag är 65+ och inte bli en bitter kärring som gör planer för pensionen och räknar månader redan vid 55+