I skallvågorna

En väns mamma dog idag. Plötsligt. Oväntat. Sådär bara, på ingen tid, från helt och fullt levande, till att inte finnas alls. Till att aldrig finnas mer. Och det svindlar. Inlägget som var på väg att skrivas vill sig inte. Det gör ont i hela mig, för henne, för dem alla. För de som varje sekund från och med nu måste leva med det otänkbara. Och det svindlar,

Allt blir futtigt. Som från ett flygplan ser jag alla problem, de vardagliga och de större. För från flygplanet blir de alla små. Eftersom jag lever. Liksom alla som jag älskar. Och det räcker med det, där uppifrån räcker det fint. Och på ett egoistiskt sätt känner jag lättnad för det. Tills det åter svindlar, när jag tänker tanken. Tänk om det inte vore så. Den mest otänkbara, hisnande. Tanken jag aldrig tänker klart för att den är för skrämmande. Avbryter den där innan den ens är skriven, eftersom den är för mörk, för djup, för obörnhörligt smärtsam. För de lever, alla mina närmaste käraste.

Och inga temadagar i världen kan förbereda för den dag det händer. Då rämnar taken, då faller golvet, helt oavsett hur mycket man reflekterat och diskuterat i förväg. Mitt skakar av bara skallvågorna. Från vännen vars hus rämnar. Och jag önskar vi kunde krossa hennes sorg i små små bitar, dela upp, och bära på tillsammans. Önskar vi kunde göra något enda alls.

Men inget kan göras och inget kan förbereda. Jag kommer aldrig vara förberedd. Jag vill inte bli det. Jag kommer fortsätta att inte tänka på det ofattbara. Inte någon dag, särskilt inte ikväll. För ikväll är hela mit hjärta med vännen, som lever i det ofattbara. Och jag glömmer nyårslöften och tentor, och sitter vaken i natten. I skallvågorna.