I väntan på

Dagen före tentan. Bläddrar tillbaka i bloggen och tittar på förra årets inlägg så här års. Om duggabubblor. Om tentastress som tog över livet. Om långa dagar av självstudier i Hus 75, med gruppen, matlåda och kaffetermos. Veckor före tentan, inte dagar. Nu är det tenta om timmar, och jag läser gamla inlägg i bloggen…

Jag läser gamla inlägg i bloggen och väntar undermedvetet på att tentastress ska slå till. För jag är inte lugn av anledningen att jag kan allt. Farmakologi. Det finns mängder att lära. Jag låter inte bli att plugga för att det är ointressant. Det är spännande. Inte heller kan jag hävda att jag bläddrat mig trött på föreläsningsanteckningarna, att ögonen studsar för att jag sett det så många gånger. För det har jag inte. Och att det inte känns relevant det vi läser? Fel, det med. Farmakologi känns relevant. Riktigt relevant. Jag sitter och läser gamla blogginlägg för att stressen inte infinner sig. Och blir irriterad på mig själv. Lust, vad hände med att lära av lust?

För det är intressant, det är det verkligen. Inte som på Handels, där jag använde alla psykologiska knep i boken för att intala mig att så var fallet, för att orka trycka in informationen. Inte ens som förra terminen, där det vi läste kan kallas mycket, men varken intressant eller för framtiden relevant känns riktigt välfunnet. Ändå hade jag disciplinen då. Någotsånär. På Handels. Förra året. För då fanns stressen. Och i våras, när vi tentade hela fysiologin, alla organsystem, som var intressant och som jag verkligen ville lära och som jag efter flera veckor av intensivplugg fortfarande inte riktigt tröttnat på. Då var det roligt att lära. Att läsa. Lusten, den fanns då. Det var intressant, liksom det vi läser nu. Ändå saknas den idag. Lusten.

Nu finns inte stress, utan mest en objektiv vetskap att jag just nu lägger för lite tid av en dag som av god anledning kallas inläsningsdag på just inläsning. . Nu finns inte lust, utan mest en längtan, efter variation, verklighet och ett liv med lite mindre böcker. I ett ingenmansland, just nu utan drivkrafter som drar åt något produktivt håll. Bara drivkrafter som vill rycka upp och ruska om. Otåligheten, den starkaste av dem. Just nu den allt överskuggande.

Behöver hitta den, idag kanske stressen, och imorgon, lusten. Lusten att vara kvar i det jag har. Vila. Vänta. Vara. I det som är, och som faktiskt är bra.