Inlägg
Just nu borde jag vara överlycklig. Rent objektivt. Rent teroretiskt. Vi har fått våra placeringar, och jag hamnade på SÖS. Det jag allra helst ville. Om några månader kan jag sova en halvtimme längre. Komma hem en halvtimme tidiagre. Och spendera mina dagar på sjukhuset som sägs vara trevligast. Om man ska tro på rykten. Och det väljer jag såklart nu att göra. Jag hamnade dessutom där med M och J. Det kommer bli toppen. Vi kan dricka kaffe i M’s kök ett stenkast från sjukhuset. Fortsätta diskutera livets stora frågor (ibland) och helt perifera frågeställningar (oftare). Rent objektivt borde jag vara nästan så glad jag kan bli. Rent teoretiskt.
Förmiddagen bestod av väntan. Fokus låg mer på att hetsigt trycka ”refresh” på I-phonens mail, än på att ta in vilka signalsubstanser som frigörs vid stress. Och när ryktet spred sig som en löpeld i lunchkön, att listan var ute, gick den skräckblandade förväntan nästan att ta på. Men ungefär där hände samma sak som hände efter första tentan. Ungefär då blev det uppenbart att alla inte fick jubla. Människor jag verkligen bryr mig om fick inte jubla. Och plötsligt, trots nr 12 i lottdragningen, trots SÖS med M och J, inte jag heller.
Sitter här nu och är väl överlycklig i teorin. Men inget porlar i bröstet. Visst kommer det bli bra, även i Huddinge, även utan någon av de man kommit närmast. Det är inte vad det handlar om. För det kunde blivit bättre. Vi kunde alla pimplat bryggkaffe ihop i Ms kök. Sitter och tänker att det är slöseri med glädje som kunde varit, att jag inte känner den. Att min glädje inte kan smitta av sig, istället för hennes besvikelse. Men det fungerar inte så. Och saknar A redan, fastän vi har flera månader kvar tillsammans. Saknar, och grämer mig över att bra inte blev bättre.
Och gipset är kvar, en vecka till. Skriv-pluggproblematiken kvarstår. Liksom problemet med jackorna som inte går på . Och svårigheterna att öppna smörgåsgurkburken. Men värre saker har hänt. Jag kan äta yoghurt till frukost. Ha tjocka tröjor. Och tentan om elva dagar...oroar jag mig för lite senare.
SvaraRaderaSöS är supertrevligt men lite speciellt, förbered dig på det bara och du kommer få en dundertid där!
SvaraRaderaoch ett tips... akta dig för Daphne ffa när hon har en av sina humör
Jag gillar nästan alltid "speciellt" så det blir säkert bra. Lite oklart precis hur man "aktar sig för Daphne", men det klurar vi säkert ut. Tack för tipset :-)
SvaraRaderaJerka, det värmer! Läste detta och förra först nu, och grinar lite i smyg, tyst i köket, dripp dropp i duggasammanfattningen. Vill inte att G ska höra, fast han är så snäll. För jag vet att det inte är synd om mig egentligen, jag är ju äckligt lyckligt lottad på många sätt. Men just nu låter jag mig hållas. Men snart är det dags för skärpning. Hur som helst himla glad över att du finns. A
SvaraRaderaÅh fina du, detsamma! Och vi kommer fortsätta finnas, för varandra, oavsett vilket sjukhus vi är på. Tummis på det!
SvaraRadera