Om att inte vilja välja

Det var någon vecka sen. Vi satt i aulan, väntade in rastens slut, väntade sen på sen föreläsare, väntade sen på ännu senare föreläsare, för att sen helt uppenbart vänta på föreläsare som glömt att hon hade föreläsning. Vi satt i aulan länge, jag brevid A, skrattandes och pratandes om allt och inget. Länge men det kändes kort. Och det slog mig, när hon äntligen dök upp, föreläsaren. Som en blixt från klar himmel, fastän det inte alls var en ny insikt. Det slog mig hur fantastiskt bra jag trivs med att ha det som jag nu har det. Med dem jag nu har det med.

Det var ingen ny insikt, men det var en insikt med ny betydelse: Vi väljer sjukhus idag. Om några dagar sker lottningen. Och om några veckor till splittras vi upp allihop, på de fyra sjukhusen. Om några veckor kommer jag inte längre ha det som jag har det. Det var det nya i insikten. Och det var inte en insikt jag tyckte om.

Jag har varit väldigt säker inför det här valet, på hur jag ska välja. Inte på vilket sjukhus, men att jag inte ska gruppvälja. Onödigt, osäkert, lite barnsligt och omoget har det känts. Att klamra sig fast vid de vänner man har. För att de vänner man har, de kommer man behålla. För att det finns så många trevliga i klassen att umgås med. På avstånd har det känts självklart. Nu vill jag plötsligt göra just det. Klamra på vännerna jag har.

Och det är inte av osäkerhet. Jag är fortfarande helt övertygad om att de vänner jag har, de kommer jag behålla. Och jag anser fortfarande att det finns många andra trevliga. Som jag helt säkert kommer lära känna, ha roligt med. Men det spelar ingen roll. För just nu vill jag ha just precis de vänner jag nu har. Inte för att jag inte tror jag får nya, utan för att jag tycker så förbenat mycket om dem. Inte för att jag tror att de kommer försvinna, men för att jag vill vara med dem varje dag. Det självklara SMSet ”Var är du”, när man är sen, lika självklart som att samma själv skicka. Någon som undrar, någon som håller efter. Det är värt mycket. Och just nu, att de är just de. Jag vill fortsätta viska med V på lektionen, fortsätta utbyta mängder av ibland meningslösa, ibland viktiga SMS med A innan skolan, under lektionen, efter skolan. Jag vill fortsätta jaga ikapp B med cykeln på gångvägen över Solnabron och fortsätta hamna i långa debatter om något perifert med M, J och W över microlunch. Jag vill fortsätta med måndagsfikor. Dela blickor med de som ur dem kan läsa ut hela meningar. Som vet vad jag kommer säga innan det är sagt, göra innan det är gjort. Jag vill inte börja om. Eller egentligen är det inte att jag inte vill börja om. Jag har inget emot att börja om, jag tycker ofta om det. Utan för att jag inte vill vara utan det jag har just nu.

Det går självklart inte. Det är som att önska mellanstadiet tillbaka. Vi splittras helt oavsett hur jag väljer. Det kallas tid och den rör sig obarmhärtigt framåt och drar förändring med sig. Förändring som jag nästan alltid tycker om, nästan alltid ser fram emot. Nästan alltid, bara inte precis just nu. Just nu är jag barnslig och omogen och vill stanna tiden.