Om att slippa signalsubstanser, och fortfarande kunna skolka...

Vi hade en föreläsning om signalsubstanser i hjärnan häromdagen. Jag var sen och fick som mest femton minuter av signalsubstanser och second messamngers och jonkanaler. Men det var femton minuter för mycket. Det var femton minuter som tog mig tillbaka till termin ett. Fast nu var det nästan outhärdligt, och då var det…som det var. För det slog mig att vi satt hela förmiddagar under termin ett och lärde oss om signalsubstanser. Och strukturformler. Vi tryckte in signalsubstanser och grep efter varje kliniskt halmstrå. Termin ett lärde vi oss precis allt om gikt och om Lech Nyhans syndrom. För det var i stort sett de enda kliniska glimtar som bjöds.

Vilket gjorde termin två fantastiskt. Under endokrinologin hade vi klinikerföreläsning flera gånger. Och patientfall. Det handlade allt mer om hur saker faktiskt fungerade i kroppen. Om man ville kunde man låtsas att det var på en patient. Och alltmer sällan besvarades våra lite för kliniska frågor med ”Jag är ju faktiskt inte läkare så…”.

Termin tre har hittills varit ganska mycket som termin två. Och utöver de dagar när vi som igår har henne, världens bästa föreläsare, är föreläsningarna långa och många och teoretiska trots att vi får se videos på patienter med Parkinsons. Men nu är det tio dagar tills vi är klara med ”den friska människan”. Den sjuka människan börjar och snart blir sjukdomarna och det kliniska inte längre en bonus, utan det som är. Vi är på sjukhus inte någon gång då och då, utan nästan hela tiden. Det kliniska, som först var halmstrån, sedan en lyx då och då, blir plötsligt nära, riktigt nära.

Träffade en kompis igår som läser termin åtta. Det som vi längtar till är hennes vardag. Det kliniska är inte bara nära, utan där. Varje dag. Hela tiden. Och hon såg fram emot fredagen, när de har föreläsningar. Föreläsningar i aula, där läraren pratar och man själv lyssnar. De som vi har i mängd. Som vi kämpar för att hålla oss vakna på. Som visserligen inte särskilt ofta handlar om signalsubstanser längre, men som ändå ganska ofta känns som nödvändig, men ganska seg, transportsträcka till det verkliga. De längtade hon till. ”När man får sitta och lyssna bara. Lära utan att göra något. Och när man kan skolka om man vill…”

Jag ska tänka på det, när jag kämpar mot sömnen på nästa långa förmiddagssession av föreläsningar. Försöka njuta av att vara just där vi är, istället för att sukta inför nästa steg. Att vi numera faktiskt nästan alltid slipper strukturformler och signalsubstanser. Och att vi fortfarande faktiskt kan skolka.