Om att våga kanske missa

Vi säger det ganska ofta till varandra, A och jag. ”Det här gav verkligen ingenting”. Om en föreläsning. Ibland för att föreläsaren är dålig. Oftast är det nog ändå därför. Ibland för att jag är för trött. Ägnar all energi åt att hålla ögonen öppna. Ibland för att det blev rast mitt i en diskussion gällande något, som ändå måste avslutas, via SMS eller lappskickande. Ibland kanske mest för att vi sitter i en sal där jag har mottagning på mobilen, och en väldig massa saker händer på facebook eller annat socialt forum. Eller skulle kunna hända, så det är bäst man kollar varannan minut… Oavsett orsak, så leder det till att jag sitter på en föreläsning där jag inte tar in en gnutta kunskap.

Och meningen efter att vi säger det där till varandra. ”Det här gav verkligen ingenting”, så säger vi alltid ”Man borde skippa nästa föreläsning, och sitta och läsa istället”. Och vi ger varandra medhåll. Det borde man verkligen. Det skulle ge mer. Mycket mer. Ändå går vi på nästa föreläsning. Sitter av vår fyrtiofem minuter, och lämnar salen, utan att ha blivit en gnutta klokare.

Vi gjorde ett försök för ett par veckor sedan, under anatomin. Jag missade ofrivilligt ett par föreläsningar och insåg att jag inte verkade ha missat så mycket. I ett försök att rida på vågen fick jag A med mig på att hoppa över några föreläsningar till. Nöjda med vårt beslut och morgondagens väntande sovmorgon informerade vi B, just när vi skulle gå hem. B, som går på alla föreläsningar, vaken, förberedd, fokuserad. B, som har stenkoll på i stort sett allt. B, som svarade med ett ”Det var någon som sa att de ger en massa kliniska exempel på föreläsningarna som kommer på tentan”. Och med den enda meningen sopades hela vår beslutsamhet bort. Hela vår upparbetade övertygelse. Och sovmorgonen försvann. Av rädsla för att missa, för att kanske något viktigt missa.

Och B hade rätt. Det kom saker på föreläsningen som var tentarelevanta. Om man fokuserade, lyssnade uppmärksammat och tog in. Vi hade också rätt. För vi hade lärt oss ännu mer om vi suttit de tre timmarna i biblioteket och läst. OM vi verkligen hållit fokus på boken i tre timmar. Men inget av det hände, och vi lärde oss något men inte så mycket som vi kunde ha gjort.

Jag vet att jag lär mig bättre när jag tar till mig informationen aktivt. Läser, sammanfattar, kanske berättar för någon eller för mig själv. Mycket bättre än vid passivt lyssnande på en föreläsare som inte är inspirerande. Men jag vet också att jag har en usel självdiciplin, och är en mästare på att hitta på helt legitima alternativa sysselsättningar än just plugg. Sitter därför kvar i föreläsningssalen, även på dåliga föreläsningar. Och lär mig mindre än vad jag kunde ha gjort, men mer än inget. Sitter kvar istället för att ta tag i min brist på disciplin… Sitter kvar för att inte missa, för att vara säker på att ingenting missa. Men ändå missa, missa en väldig massa.

Men så igår inföll en av de där dagarna, där strålande solsken sammanföll med en osedvanligt dålig föreläsare. En dag när svampplockning på landet lockade så oerhört mycket mer än aktionspotentialer i sal ceasar. Sa ingenting till B, för säkerhets skull. För att slippa höra någon säkerligen klok anledning till varför man borde stanna. Tog tåget till landet och fyllde två stora korgar med trattkantareller. Och var nöjd och stolt. För att jag litat på min egen förmåga att idka självdiciplin. Eller, nej, någon självdiciplin har jag ännu inte idkat… Är inte nöjd och stolt därför, utan för att jag vågade kanske missa. Vågade prioritera det jag just nu känner att jag behövde. Vågade välja relevant för mig framför relevant på tentan. För man missar alltid saker, livet är fullt av missade saker. Det viktiga är kanske inte vad man missar utan vad man inte missar. Att det man inte missar är bra. Som gårdagkvällens svampsås som smakade underbart och timmarna i höstsol som var fantastiska. Sen missade jag kanske något som sades där i aulan. Jag missade alldeles säkert något. Men höstsolen missade jag inte. Och igår var det viktigast.