När det snurrar fort

Det snurrar fort. Fort fort snurrar det. Jag blir yr och går snett istället för rakt. Pekar fel, fast jag tänker rätt. Slår med ögonen. Kan inte fokusera. Kompensationsmekanismerna går igång men hinner inte med. Laboration om vestibularisfunktionen, eller mitt liv just nu. Lite samma sak. Mycket samma sak.

Jobbar mycket när jag borde plugga mycket. Eller i alla fall plugga alls. Jobb, plugg och annat. Som i ett tidigt datorspel kommer saker emot mig i rasande fart, och jag hinner bara precis parera, inte plocka poäng. För mycket samtidigt blir för lite av allt. Jag har varit här förr. När allt snurrar fort fort. Varit här fast inte här.

Överväxeln är inlagd. Den som skärper sinnena men tröttar. Ger fokus men tar energi. Den slår på lätt, av gammal vana, och kickarna den ger underlättar men skrämmer. Det snurrar så lätt så fort. För lätt för fort. Eller gjorde.

Känner igen allt men ändå inte. Väntar på ilskan, som brukar följa tröttheten. Ilskan och frustrationen. Och tomheten. Innan tårarna. Men de kommer inte. Vet precis var, när, hur de brukar dyka upp, men de är inte där. Det är så precis som förr, fast ändå inte. Jag vet att jag tjatar, om hur mycket det betyder, vilken skillnad det gör för allt, att det nu känns rätt. Men det är så.

Jag vet att det ordnar sig, det gör det alltid. Förr och nu. Saker får studsa. Kanske en dugga. Poäng får gå förbi. Det är ok. Det ordnar sig, precis som det alltid har gjort. Men nu utan ilskan. Utan frustration, tomhet och tårar. Allt snurrar fort fort, men än är det ok. Ett tag är det nog faktiskt ok. När det snurrar fram, inte ner. För jag kan fortfarande njuta av höstluften på morgoncyklingen till skolan. Njuta av det som bara är. Inte stanna upp, men njuta lite i farten. Och jag är trött, men inte ledsen, frustrerad och arg. I alla fall inte än. Då är det ok att det ett tag snurrar fort, lite för fort.