Och ett leende på det

Jag älskar sommarstockholm. Det är vackert, oslagbart vackert. Promenerar över Fjällgatan nästan vartän jag ska och stannar varje gång. Andaktsfullt. Djurgårdens grönska mot havets blå. Stannar varje gång. Tagen av skönheten.

Och det är levande, så oerhört levande. Alla är ute, överallt och hela tiden. Strosandes, flanerandes, sådär fritt och ledigt, utan syfte och mål. Som om de promenerade bara för att de vill. Även när de är på väg. Som om de hade all tid i världen. Även på 45-minuterslunchen. Pratar och hejar, som folk vanligtvis inte gör. Tutar från bilar, vinkar genom rutor. Som om medelhavsvärmen tar med sig sin kultur. Och gör Stockholm så levande. Och glatt.

För älskar kanske sommarstockholm allra mest för leendena. De som det plötsligt på sommaren slösas med. Som om de sparats på hela året och när solen kommer fram plötsligt öses ut. De är överallt. Hos den äldre mannen på trottoaren jag nästan cyklade in i. Han som ropat något ilsket åt mig i november trots att jag högt och tydligt sa förlåt. Han log nu, ett stort och glatt leende. Hos damen på Konsum, hon som vanligtvis suckar tungt när magnetremsan på mitt kort inte vill sig. Hon suckar inte nu. Det är ingen fara. Det är sommar. Vi har tid. ”Ha en bra dag nu”. Och ett leende på det.

Jag älskar mitt sommarstockholm och blir stolt och glad när jag ser turisterna promenera längs skeppsbron. Stolt över den vackra levande leende staden. Som om den vore gjord av mig, som om den vore min. Tänker jag där jag strosar längs trottoaren. Som om jag bara promenerade, trots att jag är på väg. Som jag hade all tid i världen, trots att jag egentligen har bråttom. Visar vilsna turister vägen. Och ler, ler nästan hela tiden. Så lite lite är den ändå gjord av mig, den levande leende sommarstaden.