Timmar att leva

Det är mycket celler nu. Cellorganismer, celldelning, cellreglering, cellcykel. Cellreplikation, celltranslation, cellapoptos. Cellmutation, cellskelett, celladhesion, cellsignalering. Dugga på allt på måndag. Borde kanske vara stressad. Och cellen borde stå mig upp i halsen. Den gör det ibland. Men bara ibland. I korta stunder. Innan jag igen faktiskt längtar efter att få lära.

Ganska ofta slås jag av just det, av att cellen inte står mig upp i halsen. Att jag ser fram emot nästa dags föreläsning, om att lära om någon ny aspekt av det hela. Mot en ledig eftermiddag, då jag kan ägna flera timmar åt att läsa, förstå, lära. Till och med de timmar jag tänker sitta idag, på en lördag, tycker jag om. På en ledig dag. Det är en ny känsla. En facinerande känsla. En väldigt efterlängtad känsla. Visst, det är mycket att göra. I stunder för mycket, eftersom det är annat jag vill som jag inte hinner. Men det är ändå bra stunder. Önskar mer timmar, inte slippa det timmarna är fyllda med. För alla de saker jag har att göra tycker jag om att göra. Och det gör all skillnad.

För jag längtar inte längre efter att dagarna ska ta slut, räknar inte minuterna fram till kvällen, fram till helgen. På samma sätt som jag inte längre grämer mig inför måndagen. Många säger att man som student aldrig är ledig, aldrig har helg. Det stämmer. Men det gör inget. För jag lever inte längre för helgen, för de lediga dagarna. Jag lever för alla dagar. Det är mindre transportsträcka, mer resa. Mindre väntan, mer liv. En bra resa, ett bra liv. Känns som jag börjat på riktigt nu.

Låter kanske lite överdrivet lyrisk just nu. Jag vet. Kanske går det över. I så fall tänker jag njuta medan det varar. Kanske består det. Och i så fall var det väl inte överdrivet...