Is est quis is est

Käken är en komplicerad anordning. Om någon av er inte lagt märke till det. En enorm mängd muskler, senor, ben, utbuktningar, valv. Än mer komplicerad blir den på latin. Käkbenet blir Articulio temporomandibularis. Man lär sig inte bara ett sånt ord genom att titta på det en gång. Eller höra det en gång. Och 50 sådana ord lär man sig än mindre.

Jag är väldigt ovan vid den här sortens lärande. Jag är van att förstå. Att förstå fort. System, samband, logiska resonemang. Vad som leder till vad, hur det hänger ihop, vad som är viktigt och inte. Snabbt sålla, sila, förtydliga, reda ut, sammanfatta. Det är jag van vid. Här finns inget att förstå. Käkbenet heter Articulio Temporomandibularis och ser ut som det gör, med sina muskler, ben och senor, utan förklaring, utan tolkningsmöjlighet, utan effekt. Det beror på inget. Leder till inget. Det bara är. Det är svårt. Svårt att minnas, att lära, visserligen. Men än svårare att nöja sig med ett konstaterande runt hur något är. Att låta hjärnan stanna just där, rikta fokus på att minnas, inte analysera, reda ut, vrida och vända. Jag är van att behöva göra precis allt med information jag får, utom just att minnas. Processa, inte minnas. Nu måste jag lära mig behärska det omvända, minnas inte processa. Articulio Temporomandibularis. Så är det bara.

Och ja, en dag behöver analysen kopplas på. En dag lämnar vi benens statiska varande, och min hjärna får åter ägna sig åt "varför", "hur" och "vad händer om". Det den är bra på, det den är van vid. I diagnos, självklart. Kanske i forskning. Men "en dag", den infaller först efter att jag bankat in varje ben, sena och muskel i det komplicerade maskineriet som kallas kroppen. Det komplicerade, men också facinerande, maskineriet som är vad det är. Punkt. För nu.