En hård spark och en varm kram

Det finns dagar när solen inte riktigt går upp. Varken utanpå eller inuti. Idag var en sån dag. Vet inte om det berodde på att himlen verkligen var jämngrå, att det duggade småspik och att jag var genomfuktig redan innan jag hunnit halvvägs till skolan. Eller på att jag var ute igår kväll, natten reducerades till några få timmar och sovda timmar däremd blev på tok för få. Eller om det helt enkelt bara var en sån dag, helt utan anledning. För att man inte är på topp alla dagar. För att vissa dagar bara är utan sol. Dagen var hursom grå, trots intressanta första föreläsningar i histologi, med koloskopier och endoskopier på skärm, trots att vi blev bjudna på kaffe och goda syltkakor. Grå, dyster och lite ledsen. Jag vet att de kommer de här dagarna. Och jag vet faktiskt numera hur jag ska hantera dem. 

För lika säkert som att de kommer, de utan direkt orsak ledsna dagarna, lika säkert fungerar mitt eget antideptessiva medel, mitt eget lyckopiller. Bättre än varje psykofarmaca fungerar det. De egna endorfinerna. Receptet är enkelt. Ett riktigt hårt träningspass och en fin vän. Det fungerar alltid. Att springa så fort så man knappast kan andas, slå hårt och länge tills armarna är som gelé. Att låta blodet pumpa snabbt och hårt, släppa endorfinerna fria. Och sen, ha den där vännen där. Den där varma fina vännen. 

Och jag är glad. Glad att jag har en kropp som klarar att ge mig mina kickar, en kropp som fungerar, som är stark. Och så glad att jag har de, de fina vännerna. Att skratta, prata, gråta med. Att få en varm kram av. 

Ikväll har jag självmedicinerat. Högdosbehandling. En hård spark och en varm kram. Och jag känner redan att morgondagen nog blir lite ljusare, oavsett om det åter regnar småspik...