I-landsproblem

Jag har ett väldigt konkret, väldigt uppenbart, I-landsproblem. Jag har en vägg för lite. Alternativt en stor guldinramad spegel för mycket. Jag föredrar att se det som det tidigare. 

Ärvde den ganska nyss av en fin vän som flyttade.  Hos honom stod den i ensamt majestät lutat mot en stor vit vägg. I min lägenhet finns inga ensamma vita väggar.  I min lägenhet finns inte minsta gnutta väggutrymme. Inget står i ensamt majestät. Inte ens om jag flyttar på saker finns väggplats ledig. 

Jag kan på inget sätt hävda att jag behöver min stora spegel. Jag har en spegel på insidan av badrumsdörren. En praktisk spegel. På samma sätt som jag inte behöver det piano som tar upp en hel vägg. Men jag mår bra av den, min stora opraktiska spegel. På samma sätt som jag mår bra av pianot. Pianot som jag ganska sällan spelar på. Men som jag på något sätt blir lugn av att ha i blickfånget. 

Nu står den lutad mot garderoberna. De tidigare fula men praktiska. Nu lite mindre praktiska, eftersom jag måste baxa bort den stora spegeln varje gång jag ska ha något i garderoberna. Vilket leder till att ganska mycket kläder ligger på stolen, på skrivbordet, på sängen, på byrån...

Men jag tror spegeln får bo kvar. Kanske kastar jag ut... skrivbordet. Eller så får den stå kvar lutad mot garderoberna. Livet behöver inte vara så praktiskt. Bara man mår bra av det.