Inspirerad

Var hos doktorn häromdagen. Ett rätt basalt rutinbesök, ett av de där som av läkaren sannolikt gör på löpande band och har glömt innan dagen är slut. Vilket läkaren utstrålade. Lite stressad. Lite trött. Var egentligen pensionär, så mycket fick jag veta. Han hade nog sett tusentals av mig. Han var bra, korrekt, trevlig. Men jag var inte spännande. Förståeligt. Tills besöket var nästan slut, och hans blick av någon anledning fastnade på min väska i hörnet. Där senaste veckornas bibel, den röda tegelstenen, stack fram. Alberts "The cell". 1300 sidor skönhet. Om man är lagd så. Det var min läkare. Han avbröt nästan samtalet. Pluggar du medicin? Vilken termin? Vad läser ni? Vad lär ni er? Vad gör ni? Frågorna haglade, han satte sig på stolen. Stressen bortblåst, kroppssråket talade lika mycket som leendet. Och plötsligt fick jag veta saker om honom, om hans tid som kirurg, om spännande operationer. Och så sneglade han mot boken igen, får jag titta på den? Han bläddrade, hummade. "Tänkte köpa en ny, hålla mig à jour, undrade just vad man använde på KI numera...".

Jag är facinerad. Min läkare läste cellbiologi för att hålla sig à jour. För att han hade lust. Fast han inte alls behövde. Varken hålla sig à jour eller kunna mer om cellen. Min läkare, som varit läkare längre än jag levt, arbetade fast han var pensionär. Tyckte fortfarande om sitt jobb. Och ville läsa cellbiologi på fritiden. Det gjorde mig glad. Och lite inspirerad. Att läsa Alberts. För att hålla mig à jour...