Ingen tid, en evighet

Det var 5 veckor sen skolan började. 5 veckor sen jag bytte liv, bytte vardag. Sedan taxi byttes mot cykel, pumps mot sneakers, trycka ut mot lära in, slit mot lust... 5 veckor är en semester. Är ett kort projekt i min gamla värld. Är nästan ingen tid alls. Men är just nu en hel evighet.

Gör just nu en kort blixtvisit i den gamla vardagen. Från långt bak i garderoben plockades kostymen fram. Kom på mig själv med att fundera på om den skulle passa, om den fortfarande satt bra. Efter 5 veckor... Kom in på Londonkontoret, förvånades över att allt var sig så likt. Samma sak på Heathrow. Allt såg ut som det brukar. Inte ens frukostyogurten på planet hade hunnit byta smak. Hallon-persika. Samma samma. Konstigt. Tills jag kom ihåg. 5 veckor. En semester. Ingen tid. 

Insåg samtidigt att även om kostymen satt på samma kropp, så kändes den annorlunda, Arlandaloungen såg likadan ut men jag såg inte likadant på den. Och kanske smakade yogurten på flyget lite annorlunda. För mitt liv är ett annat. Så många tankar, känslor, ansikten, upplevelser, insikter och lärdomar  har rusat förbi. Så mycket som är verklighet nu som inte var det då, som var det då som inte är det nu. Tid ett objektivt mått, mätbart när man pratar månader, veckor, dagar. Men ingen har satt antal veckor på "en evighet". Och just nu, i mitt liv, spänner en evighet ganska precis 5 veckor. 

Hoppas självklart på ett objektivt långt liv. Men också på ett som rymmer många evigheter.