Frihet att sova gott

Det är ganska mycket nu. Minst sagt. Varit borta och jobbat två dagar. Missat 2 dagar fyllda med föreläsningar som känns svåra att hinna ta igen. Och lite ytterligare annat jobb som väntar. Och många många sidor att läsa, många begrepp att ta till sig, många ord att memorera, processer att förstå. Det är spännande, men mycket. Människan är komplex, det är plågsamt tydligt.

Kom hem idag med en stressad känsla i bröstet, den stress jag känner igen så väl från förr. Den som får tankarna att irra, håller kroppen på högvarv, gör det omöjligt att göra en sak i taget, ockuperar till och med drömmarna med röriga tankepussel. Tankarna letar ofrivilligt och utan uppehåll efter saker som glömts, saker som borde tänkas igenom, förberedas, lösas, knäckas... Inte lika starkt, inte lika mycket, men känslan fanns. Tankarna som funderade på vad jag borde tänka igenom, vad jag missat. Tankarna som av gammal vana sökte minnas vilka mail jag hade travat och hade kvar att ta tag i, som sökte lista morgondagens leveranser.

Då slog det mig, där, över köksbordet. Att jag inte har någon leverans imorgon. Och inte dagen efter heller. Jag leverar inte något alls förrän om en dryg vecka, när vi har första duggan. Och då levererar jag... till mig själv. Stressen vek undan, andetagen blev djupare. Jag levererar till mig själv det jag väljer att leverera. Inte mer, inte mindre. Det finns restduggor, omtentor. Den rasade över mig, känslan av total frihet, av oändlig och fullständig frihet, insikten om livet som nu är mitt. Och jag la undan tegelstensboken och valde att just nu inte leverera något alls.

Nu sitter jag ändå och läser om konstgjorda nervceller som kommunicerar med transmittorsubstanser i Läkartidningen, och tittar på celldelning på youtube. Och lär mig visst en hel del om det jag så småningom ska kunna. För att jag vill, inte för att jag måste. Men hoppas ändå drömma om något helt annat. Drömma något vackert. Eller bara sova gott.