Om släckta lampor och glimtar

Dag 1. Hon öppnar informationsbrevet från KI när jag kommer. "Välkommen välkommen. Vad roligt att du är här". Det verkar hon genuint tycka. Fast hon har ingen aning om vad hon ska göra med mig. För det står i informationsbrevet. Som hon inte läst än. "Få se nu, hur många dagar är du här...". "Har du fått de här papprena?". Jag förklarar att jag inte fått dem, eftersom de verkar beskriva vilken handledning jag förväntas få. Hon lägger dem åt sidan. "Det är ju lite nytt för oss det här, vi har inte haft kandidat förr. Ifall något i mottagandet inte gjorde det oerhört tydligt, så informerar hon mig också. Men det ska nog bli bra, upprepar hon. Vet inte om det är för att försäkra mig eller henne själv. "Vi ska nog försöka se till så att du får se lite patienter...".

Dag 2. Jag kommer vid åtta, som jag ska. Efter att ha åkt det lilla tåget väldigt länge. Kuratorn och psykologen hälsar båda vänligt när jag springer på dem i korridoren. Sekreteraren visar hur kaffemaskinen funkar. Verksamhetschefens rum är mörkt, liksom samtliga läkares. Tar mig in i Takecare, datasystemet, och kollar kalendern. Admintid. För alla. Som uppenbarligen utförs på annan ort. Verksamhetschefen är på externt möte. Till klockan tre. Sippar på mitt kaffe som börjat bli kallt. Väntar, oklart på vad. Skrotar runt i korridoren, väntar på en välkomnande lampa ska tändas i ett läkarrum. Men det gör det inte. Inser att jag kunde tagit ett senare tåg. Eller inte tagit något tåg alls...

Dag 3: Missar tåget med en minuts marginal och är lite arg redan när jag kommer. Verksamhetschefens rum är släckt, idag med, och en ”Tillbaka 14”-skylt sitter på dörren. Men det lyser i ett läkarrum, och jag tar inte ens av mig jackan innan jag dyker in. Och jo, visst får jag titta på. Om patienten är ok med det. Och det är han. Och hon. Och han igen. Så jag tittar på, hela morgonen. Ser papper från försäkringskassan, och andra papper från socialen. Och tittar på när läkaren pratar i telefon med samma parter. Tittar på resten av dagen också. Dagarna. När jag inte driver i korridoren. Vilket jag gör mycket. Men, däremellan, ser jag även lite möten. Patientmöten. Människomöten. Bra människomöten. Intressanta, fascinerande, verkliga. Glimtar, men ändå.

Väldigt trött på min placering. Trött på att driva i korridorer och bevaka lampor som kanske tänds. Trött på att vänta. Trött på kallt kaffe. Trött på att bara se på. Men trots det, inte ett dugg trött på psykiatri. Tvärtom. Sett glimtar, och längtar frustrerande mycket efter mer.