Om fördomar på skam

Hade ganska mycket fördomar om kirurgen. Om kirurger. Fördomar som jag omgetts av under hela utbildningen. Fördomar jag under terminen till ganska stor del fått uppfyllda. Av alla kategorier jag haft mest fördomar om, så vinner ortopederna. Snickarna, som talar om patienter som kroppsdelar istället för namn, och bara möter blick i något extremt undantagsfall. Ortopederna som inte ens kan stava ordet känsla, och som egentligen bara är glada när de håller i en riktigt stor borr. Hos de har jag placering terminens sista två veckor. Jag hade stålsatt mig, för att överleva.

Doktor W, överläkaren vi hade för oss själva hela första dagen, var lite hård första tre minuterna. Sa att veckorna skulle bli intensiva. Att det var mycket att läsa. Och gav oss sen ett tjockt kompendium med en massa innehåll. En massa bra innehåll. Och gick sen igenom veckornas digra schema. I förväg genomtänkta veckor, med intressant och användbart innehåll. Genomtänkt på ett till synes omtänksamt sätt. Och hon skrattade mycket. Berömde oss på statusövningarna, även när vi gjorde fel. Och mötte blick nästan hela tiden. Och det var svårt att tro att hon var ortoped.

Operationssystern, den manliga, som jobbat där sedan 1974, tog hand om oss. Välkomnade oss. Visade runt, berättade anekdoter och la flera minuter på att beskriva konstverken i taket. ”Om ni vid någon operation känner i magen att det här känns inte bra, så måste ni säga till”. Känner? Hos ortopeden bryr de sig plötsligt, först av alla på hela terminen, om hur vi känner. Förvirrande. Och det var svårt att tro att det var på ortopedens operationsalar vi var.

Går med Dr A. Eller springer, för hon springer, med det tunna blonda håret uppdraget i världens minsta tofs. Ställer frågor, massor, men blir varken upprörd eller förvånad när jag inte kan svaren. Berättar och säger sen "Nu kan du". Skrattar hela tiden trots att vi aldrig är nära en borr. Och pratar om patienterna med en väldig värme. Och med dem. Inte med deras lårben. Ger mig läxor, som hon förhör, strängt men hjärtligt. ”Gissa inte, ta reda på” säger hon när jag försöker chansa på svaren. Och det gör jag, och lär mig mer än någonsin. Sen låter hon mig ronda helt själv, och jag märker att jag kan en hel massa saker jag inte trodde jag kunde. För att hon låter mig kunna.

Plötsligt var alla fördomar ställda på ända, och den förväntat värsta placeringen blir den bästa. Där jag lär mig mest. Presterar bäst. Trivs bäst. Och jag börjar nästan fundera på att bli ortoped även fast jag varken gillar sågar eller borrar eller ens operationer. Tills jag hämtas ner på jorden av Dr G. Dr G som fördomarna sannolikt mappats efter. Som jag opererar med timmarna efter lunch, fast ingen lunch hunnit ätas. Som använder två ord, ”Mmm” och ”Fan”. Både frekvent, till både sköterskor och mig. De agerar obemärkta och skakar det av sig, och en bit in i operationen gör jag samma sak. Men det är inte trevligt. Och jag lär mig nästan inget. Och lyckas knappt klippa trådar på ett hyfsat bra sätt. Och vill inte alls bli ortoped.

Och inser väl den lite trista men samtidigt ganska logiska sanningen, att ortopeder är människor som alla andra. En del är trevliga, en del är det inte. Och att fördomarna stämmer på vissa, precis som alla fördomar. Och inte stämmer alls på andra. Mer spännande än så blir det inte. 

Men nästa gång de värsta ortopedfördomarna kommer fram kan jag i alla fall, om än inte omkullkasta dem, i alla fall säga att det finns undantag. Till och med ganska många.