torsdag 19 december 2013

Om att gå hem

Klockan är bara tio och jag är redan trött. Lyssnar dåligt, de stundar jag lyssnar alls. Föreläsningen är inte dålig, men inte heller så där gripande bra. Men vet inte om det hade spelat roll. Någon väcker idén i kvartsrasten. Den inte helt revolutionerande idén om att gå hem vid lunch. Det är inte obligtoriskt. Föreläsningskompendiet ligger redan utanför salen, och ser detaljerat ut. En ledig eftermiddag är oerhört lockande, när julklappr behöver handlas och tentaplugg borde hinnas med. Det känns oerhört lockande och vid halv elva känns det som en bra idé.  Jag tror nästan att jag kommer göra det. Nästan.

Bara nästan. För klockan tolv köar jag ändå framför micron med min djupfrysta spagetti. Och klockan ett dagdrömmer jag vidare i en sal som är lite tommare än den var på förmiddagen. Och klockan två tänker jag vad jag alltid tänker, när jag lekt med tanken att gå hem och sen förkastat den. Att det inte var värt det. För det är aldrig värt det. Föreläsaren säger det som står i kompendiet, och säger hon något annat hör jag det inte. Klockan kryper sakta sakta mot tre medan jag klipper med ögonen. Och klockan tre går jag hem. Och är för trött för det där tentaplugget. Till och med för julklapparna.

Måste lära mig det. Gå hem. Om jag ens tänker tanken. För att det inte är värt det. Nästan aldrig är värt det. Särskilt inte när man pendlar mellan att dagdrömma och halvsova när man väl är där. Vilket jag för tillfället gör.

Någon slags respekt mot föreläsaren som ändå släpat sig dit en mörk decembereftermiddag? Gammal hederlig ”fear-of losing-out”? Kanske lite av båda, men att halvsova i föreläsarens blickfång är knappast respektfullt, och missar nästan lika mycket genom att dagdrömma mig genom lektionerna som genom att gå hem…

Så imorgon gäller det! Kompendiet ligger på nätet, tjock och ordrikt. Eftermiddagen är lång, och julen nära. Jag är garanterat både trött och ofokuserad. Imorgon, då samlar jag alla krafter, all beslutsamhet. Imorgon, då går jag vid lunch. Håll tummarna för mig, och ni som har chansen, jaga bort mig från microkön, om ni mot förmodan hittar mig där strax efter tolv…

5 kommentarer:

  1. Jag skriver det alltför sällan,

    Tack för alla dina välskrivna, träffsäkra, underbara betraktelser!

    DrApoe

    SvaraRadera
  2. Åh, men tack, vad glad jag blir! Och ledsen för tystnad här, jullov, på alla sätt... Men imorgon börjar terminen igen, med sannolik inspiration till nya betraktelser!

    SvaraRadera
  3. Bra tips för mig som precis ska börja termin ett och har två mindre barn. Tänker att hoppa över en del föreläsningar får vara min möjlighet att skapa luft i systemet.

    Läste även dina texter om att vara kandidat. Görs det något åt detta att man på många placeringar bara får sitta av tiden? Diskussioner? Finns det hopp? Känner att det kanske blir extra jobbigt att ta när man inte är 22 längre. Har en tidigare universitetsutbildning och arbetat i flera år. Känner igen mig i det där att inte kunna hålla tyst. Kommer nog också säga ifrån men utan att det hjälper något.

    För övrigt, tack för ett jättebra blogg. Du skriver fantastiskt bra!

    /Mio

    SvaraRadera
  4. Tack Mio! Och angående din fråga. Det diskuteras, lite. För lite. Sen tror jag att jag reagerar mer än de flesta gör, av samma anledning som du kommer reagera. Det är en jobbig aspekt av att inte plugga på KI som det första man gör efter gymnasiet. Den positiva aspekten av samma mynt är att det faktiskt ibland hjälper att säga ifrån, ifall man gör det hyfsat vänligt och konstruktivt. Och då blir det ibland lite bättre, i alla fall just där, alternativt så frigör du i alla fall lite tid. Så säg ifrån, eller kom med förslag på hur det ska bli bättre. För det mesta sitter man ju inte av tiden för att någon prompt vill att det ska vara så, utan för att den som är ansvarig inte hinner/orkar/känner till/prioriterar att göra något åt det.

    Och jag vet många med barn som skippat en hel del grejer, särskilt i början, och klarat sig utmärkt. Lycka till nu, och härda ut biokemin... Det blir bättre, mycket bättre!

    SvaraRadera
  5. Och så en liten uppdatering runt hur det faktiskt gick. Gick jag hem? Svaret är väl både ja och nej... För självklart började ryktet att typ kursens bästa föreläsning var den som låg sist på dagen florera redan vid niotiden. Så för att inte svika min ambition helt så stack jag vid elva, i rasten i en föreläsning som var sådär halvbra, men där jag som vanligt hade noll fokus. Och kom sen tillbaka till två, till den haussade föreläsningen.

    Och var den värt det? Tja, det var en bra föreläsning. Hon var engagerad och karismatisk. Jag lyssnade faktiskt en hel del. Men egentligen värd att cykla tillbaka för. Nja, det vete sjutton.

    MEN idag gjorde jag det! Gick efter lunch! Struntade i eftermiddagens föreläsningar. Vet inte om jag missade något bra. Tänker inte ta reda på det. Just nu mest vara nöjd med att ha lyckats gå hem. Ibland krävs det inte så mycket... :-)

    SvaraRadera