Om vårsol över Årstaviken och känslan av att vara rätt

Det spelar egentligen ingen roll vilket sjukhus man är på. Det har jag kört som ett mantra hela våren. Varje morgon när jag trampat cykeln åt norr, inte åt söder, har jag tänkt så. Varje morgon jag inte sett SÖS grå fasad torna upp framför mig, utan istället svängt in i KS byggkaos. Varje torsdag jag inte ätit mig mer än mätt på glass med pannkakor på Rackarbacken, utan istället letat efter den matlåda jag ställt i något kylskåp så länge att jag knappt hinner äta den. Varje morgon jag inte sett en spegelblank Årstavik utan istället en lyftkran utanför rutan. Det spelar EGENTLIGEN ingen roll.

Så har jag tänkt, och för varje dag har jag tappat lite energi och lite gnista. Blivit lite mindre sugen på det jag längtat så oändligt mycket efter. För varje dag har jag känt mig lite mer fel och lite mindre rätt. Fel person. På fel plats. Blivit mindre och mindre säker på att jag är på rätt spår. För i väldigt få stunder känt att jag är det. Inte steriltvättat över en öppen buk. Inte i narkosens fikarum. Inte längs väggen på en prostatektomi. Inga gånger har jag känt på det sätt som jag kände det oändligt många gånger förra året.

Så, samtidigt som våren, och lika välbehövligt, dök de upp. De två veckorna på SÖS. Prehospital vård med de finaste som jag saknat mer än jag förstått. Korta men intressanta dagar. Pannkakor på rackarbacken. Simulationer och akutplacering. Och någonstans mitt i det var den där igen, känslan jag saknat hela våren. Känslan av att det är här jag ska vara. Att det är det här jag vill.

Det är kanske inte bara SÖS. Kanske är det kursen, vännerna, våren. Att slippa stå steriltvättad sex timmar över en öppen buk, krampaktigt hållandes en hake. Men nog hjälper det, med pannkakor, med välbekanta dunkar i ryggen, med sol över Årstaviken. Och med det där vänliga som ligger i luften. Och kanske är det bara i mitt huvud alltihop. Bara i mitt huvud som luften är lättare att andas, blickarna vänligare, de grå väggarna ändå mindre grå. Kanske är det så. Men det spelar ingen roll. För mig är det så det är. Och jag är ledsen för att mina två veckor snart är över. Men faktiskt ännu mer glad för att ha fått känna den igen, känslan av att vara på rätt plats. Av att vara på väg till något jag faktiskt verkligen vill. Glad för att veta att den inte är borta. Och kanske kan det göra allt lite bättre. Kanske den kanske göra att platsen som inte känns rätt, börjar kännas lite mer rätt ändå.