Om VETU-döden vi inte dog

Det hade nog kommit ett mail. För några månader sedan, tidigt nog för att snabbt förpassat till kategorin ”irrelevant information”. Det är då den brukar komma, informationen om de där dagarna som ser ut att vara lediga i schemat, men som sen visar sig vara totala motsatsen. Eller så hade det inte kommit något mail. Ingen visste, eller orkade riktigt ta reda på. Alla väntade istället på att frågan skulle ställas i facebook-gruppen, och snart besvaras av någon som bemödat sig leta. För egentligen ville ingen av oss veta. Tiden. Platsen. Innehållet. För vi anade det värsta. Två dagar VETU. Straffkommendering till överfylld mörk föreläsningssal. Till för långa dagar med för korta raster. Där det inte ens bjuds på fika. Två dagar VETU-döden.  

Men eftersom det eventuellt är utbildningens hårdast kontrollerade obligatoriska moment dök vi ändå upp. Till VETU, vetenskaplig utveckling. Som ganska ofta mest är vetenskaplig inveckling. Och som fungerar effektivt som avveckling, av varje lust till vetenskapligt arbete hos ganska många av oss. Men nu fylldes trots detta den dunkla salen av lite molokna efter-tenta trötta, nära-helg längtande kandisar. Inställda på oinspirerande overheadbilder med P-värden och konfidencesintervall. Redo för VETU-döden.  

Så dök hon upp i salen, svartklädd, med blont snaggat hår och vinröda Dr Martins. Ung, men med en självklar pondus. Med en energi i blicken som gjorde det omöjligt för mig att tro att hon kunde prata om P-värden. Och jag kände på mig att det kanske inte blir så illa det här.

Och hon pratade inte om P-värden. “Jag har hört att alla läkarstudenter hatar VETU”. Hon går runt i salen när hon pratar, ett lite rastlöst flanderande. “Och att VETU alltid ligger på fel tillfälle. Dagen före tenta, eller på fredag eftermiddag. Den här gången var ju inte bättre”. Vi skrattar lite, och hon fortsätter. “Jag har också förstått det viktigaste här idag är närvarolistan. Den har jag här. Ganska länge till. Behöver ni gå tidigt får ni skriva på den tidigt, men ni får komma och prata med mig”. Det känns fair. Hon känns fair. Och plötsligt vill jag inte gå hem tidigt riktigt lika mycket.

Och hon pratar inte om p-värden. Hon pratar om psykiatrisk sjukdom. Om sjukt och friskt. Om normalt och onormalt. Och hon gör det fantastiskt bra. Och vi glömmer nästan att det är VETU. Och att det är fredag. Sen får vi sluta tidigare, trots att det egentligen inte behövts.

Och jag går därifrån mot helg, utan att ha drabbats av VETU-döden. Går därifrån synnerligen levande faktiskt. Och hoppas att alla psykiatriker är som hon. Fastän jag vet att de inte är det. På samma sätt som alla VETU-föreläsare inte är det. Verkligen inte är det. Men är ändå inte lika i förväg uttråkad inför måndagens VETU-dag. Eftersom det faktiskt finns i alla fall en riktigt bra föreläsare. Och jag ser fram emot psykiatrin på tisdag. Ännu lite mer. Och hoppas på många psykiatriker som hon.