För lång tid

Vi kommer när vi ska, men ronden har börjat. Ronden som ändå mest är ett rabblande av patientnamn och rehabställen som remiss skickats eller inte skickats till. Möts av några irriterade blickar, inget hej. Stolarna är slut så vi trycker längs väggen. Tills ronden tar slut och läkare och syrror skingras. Vi försöker ta rygg på han som i alla fall hejade första dagen. "Finns det något att hjälpa till med". Det finns det inte. Idag heller. Så vi tar en kaffe. Fast det är kallt. Och mjölken är slut. Så vi står i korridoren. Är i vägen på det allra mest uppenbara sättet. Är sådär oerhört mycket kandisar. På det där sättet vi är så oerhört trötta på.

Han dyker upp, han som i alla fall sa hej. Sysslolös han med, för de är visst för många underläkare just nu, så visar oss var det finns varmt kaffe. Och pratar lite. Vi lär oss ingen neuro men känner oss inte helt avvisade. Vi är inte till någon nytta men inte lika uppenbart i vägen. "Det kommer en inskrivning snart, den kan ni göra". En inskrivning att göra. Att dela på allihop. En inskrivning med tolk. "Ta god tid på er att läsa på. Hon är här hela dagen". Fast när vi läst på i en kvart är hon plötsligt visst knappt här alls, för hon ska ta prover och ska på MR och... "Men ni kan ju göra det senare. I eftermiddag". Och vi förpassas åter till fikarummet. Där vi inte lär oss någon neuro. Där vi som bäst inte är i vägen. Där vi sitter och blir ännu lite tröttare på att vara kandisar.

Säger ifrån, för att jag inte kan låta bli. Aldrig kan låta bli. Påpekar att om det inte finns något att göra nu kanske vi inte ska vara kvar. Påpekar att vi nog ändå lär oss mer på att gå och förbereda seminarium. Artigt påpekar jag det. Möts av suck djupare än föregående. Och ett mumlande "Det vore ändå bra om ni gjorde den där inskrivningen".

Termin nio, och det är inte roligt längre. Inte roligt att inte kunna något alls. Att inte bidra med mer än på sin höjd lite administration. Att som bäst inte vara i vägen. Termin nio, och det är absolut inte ok längre. Att behandlas som om jag vore luft. Att mötas av suckar, och som bäst ett ointresserat hej. Att min tid anses oändlig och utan värde.  

Termin nio, och det är för långt kvar. Alldeles för långt.