Om curling och bjudfrukt

Cyklar varje morgon de väldigt få metrarna till det väldigt lilla sjukhuset för att träffa den väldigt lilla gruppen kursare som läser om det där lilla organet. Och just den specifika delen nom en väldigt liten del av det väligt lilla organet. “Jag är väldigt intreserad av främre kammaren” svarar ST-läkaren när jag undrar om han vet vad han ska nischa sig inom när ST är klart. Och jag som fortfarande knappt förstått skillnaden mellan främre och bakre fascineras over ur man kan fascineras over det. Men är glad att det går. Själv njuter jag mindre av att lära mig precis allt om ögat, men desto mer om att de vill lära ut det. För det vill de. Allihop. Omtänksamheten och vänligheten vet inga gränser, och kulminerar kanske med frågan “Ska jag bära era matlådor till kylskåpen” från överläkaren på introdagen. Det bjuds på fika och frukt och godis vid varje möjligt tillfälle, och Dr H tycks vara överallt hela tiden. “Går allt bra här”, följs av ett enormt leende, när hennes huvud sticker in på vårt rum. Rummet där vi tillsammans med vår tålmodiga amanuens försöker studera ögonbottnar, får beröm för det lilla vi ser och får höra “Det är svårt det här” om allt vi missar. Vi får beröm för att vi äter bjudfrukten ute i solen, för att vi kommer tillbaka nästan i tid, för att vi orkar sitta och lyssna i 3 hela timmar. För nästan allt. 

Vi curlas, på ett nästan orimligt sätt. Orimligt trevligt. Och jag blir nästan rädd för att gå tillbaka till stora sjukhuset och lära oss om stora organ och gå vilse i stora kulvertar. Känner mig efter en vecka lite som ett curlingskadat barn. Rädd för att kontrasten kommer vara lite för stor på Huddinge nästa vecka. Men bara nästan. För de bjöd faktiskt på fika på introdagen även på Huddinge. Och var långrandiga men vänliga. Charmigt förvirrade, på Huddingevis. Och den här gången kommer det med allra största sannolikhet i alla fall inte snöa. Inte ens i Huddinge. Så tänker att det kanske är så här det är på termin nio. Väljer att tänka så. Och tänker sen inte mer alls, utan njuter i åtminstone en vecka till av tålmodig vänlighet. Av godis och bjudfrukt. Av att nästan curlas sönder. Och lär mig faktiskt, sakta men säkert, skilja främre från bakre kammaren och nästan se ett papillödem i en ögonbotten.