Jag redan fått frågan flera gånger, när jag nämnt att jag läser psyk
nu. Flera gånger, fastän jag bara gjort det i tre veckor. ”Är psykiatriker verkligen
helt normala…? Jag menar, är inte rätt många lite knäppa själva?”
Doktor S. Stormar in mitt i ronden, eller förbi, och in på sitt rum.
Som en modern Beppe Wolgers ser han ut, med elpipa, basker och scarf knuten
runt halsen, även till läkarrocken. Som han aldrig knäpper utan har fladdrande
efter sig som en mantel när han drar genom korridorerna. Pratar eftertänksamt
och klokt. Med mig. Och med patienterna.
Dr B. Som vinkar till sig mig i korridoren redan första dagen. ”Hej.
Du är kandidaten, va? Dig ska jag få intresserad av det här ska du se”. Som
talar om att språket i journalen ska vara vackert. För det är så mycket
roligare att läsa det som är vackert. Och roligare att skriva. Och som får
kramar av nästan varje patient, för att hon förtjänar dem.
Så svaret då? Knäppa, är psykiatriker det. Nej, de allra flesta är det inte
ett dugg. Tror jag, efter tre veckor. En psykiatriker som föreläste första
veckan sammanfattade det rätt bra, med att några procent är rätt knäppa oavsett
vilken yrkesgrupp man väljer. Bland psykiatriker är det kanske någon extra
procent. Men fortfarande, de allra flesta är det inte. Sådär helt normala då, är de det? Doktor
S och Doktor B? Nej, inte ett dugg. Vilket på alla sätt är bra. För varför kan
man inte ha scarf och basker till läkarrocken, så länge man når fram till
patienterna? Och varför ska språket i journalen inte vara vackert, så länge det
även är tydligt och bra? Varför behöver man vara sådär helt normal?
Jag hoppas på att en dag bli en inte knäpp men lite lagom onormal
läkare. Som skriver vackra journaler. Och når fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar