måndag 2 december 2013

Lite lagom onormal

Jag redan fått frågan flera gånger, när jag nämnt att jag läser psyk nu. Flera gånger, fastän jag bara gjort det i tre veckor. ”Är psykiatriker verkligen helt normala…? Jag menar, är inte rätt många lite knäppa själva?”

Doktor S. Stormar in mitt i ronden, eller förbi, och in på sitt rum. Som en modern Beppe Wolgers ser han ut, med elpipa, basker och scarf knuten runt halsen, även till läkarrocken. Som han aldrig knäpper utan har fladdrande efter sig som en mantel när han drar genom korridorerna. Pratar eftertänksamt och klokt. Med mig. Och med patienterna.

Dr B. Som vinkar till sig mig i korridoren redan första dagen. ”Hej. Du är kandidaten, va? Dig ska jag få intresserad av det här ska du se”. Som talar om att språket i journalen ska vara vackert. För det är så mycket roligare att läsa det som är vackert. Och roligare att skriva. Och som får kramar av nästan varje patient, för att hon förtjänar dem. 

Så svaret då? Knäppa, är psykiatriker det. Nej, de allra flesta är det inte ett dugg. Tror jag, efter tre veckor. En psykiatriker som föreläste första veckan sammanfattade det rätt bra, med att några procent är rätt knäppa oavsett vilken yrkesgrupp man väljer. Bland psykiatriker är det kanske någon extra procent. Men fortfarande, de allra flesta är det inte.  Sådär helt normala då, är de det? Doktor S och Doktor B? Nej, inte ett dugg. Vilket på alla sätt är bra. För varför kan man inte ha scarf och basker till läkarrocken, så länge man når fram till patienterna? Och varför ska språket i journalen inte vara vackert, så länge det även är tydligt och bra? Varför behöver man vara sådär helt normal?


Jag hoppas på att en dag bli en inte knäpp men lite lagom onormal läkare. Som skriver vackra journaler. Och når fram.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar