Om förvirring, från ny till erfaren

Tisdag. Vi trängs i en hård träsoffa i vita för stora kläder, eftersom vi inte hittade skåpet med de små storlekarna. I en korridor vi tror vi ska vara i, fast vi vet inte. Liksom ganska mycket annat som vi inte vet. En äldre man kommer fram, viftar med en kallelse och frågar om retinamottagningen. Jag brukar försöka gissa men nu kan jag inte ens det. ”Tyvärr, jag är kandidat och helt ny, så jag hittar inte alls”. ”Vita kläder och vet inget ändå…” mumlar han och vandrar vidare. Och så känns det. Fjärde dagen, och vi vet nästan ingenting. Hittar ingenstans. Är sådär hopplöst nya och vilsekomna. Läkaren hittar oss tillslut, och frågar i farten när kursen började. ”I torsdags” svarar jag. ”Ah, helt nya alltså. Passa på att fråga allt. Det är mycket svåra ord, mycket som är svårt att greppa i början”. Och det känns bättre. Vi är nya och det är svårt och det är ok att vara förvirrad.

Fredag. Tre dagar senare. Vi hänger i en ny korridor. Hittat rätt klädstorlek, men hittar fortfarande inte till retinamottagningen. Dagens läkare är snabb men bra. Neurologi, som är svårt men roligt. Han ställer lite frågor men berättar mest. Vi tar en snabb kaffe mellan patienter. ”Hur länge till är du på St Erik”, frågar han. ”Tills på onsdag”, svarar jag. ”Ah, då är du ju så gott som fullärd säger han. Jag tittar upp, letar efter ironi i rösten. Inser att den inte finns där. För det är jag. Tre dagar till, sen kan jag allt. Allt jag kommer kunna, det vill säga. Tre dagar mellan ”just börjat” och ”nästan fullärd”. Tre dagar på vilka jag hunnit hitta rätt klädskåp, lära mig vända oftalmoskopet rätt, men inte hitta i korridorerna. Tre dagar mellan ny och erfaren.

Kaffepausen är slut och jag jagar efter doktor M, för att inte hamna efter. Eftersom jag ännu inte hittar tillbaka till undersökningsrummet. Försöker tänka på att de gjort det här förr. Lärt kandisar allt om ögon på två veckor. Det tröstar föga. Ögonhinnorna är fortfarande lika förvillande lätta att blanda ihop. Liksom uttrycken, som alla slutar på –opi och har prefix som är förvillande lika. Och diagnoserna, den långa listan med förvillande lika symptom och åter, samn som knappt går att uttala. Och har plötsligt tappat bort honom, doktor M, och slutar tänka.

Och hann inte tänka på det mer. Hinner inte. För kursen är slut. Praktiska provet klarat. Trots förvirringen. Kommer aldrig hitta till retinamottagningen på St Erik. Aldrig lära mig alla –opier. För nu är det öron istället. I två veckor. Där jag åter får vara ny och förvirrad några få dagar, innan jag blir erfaren. Erfaren även på öron. Erfaren och förvirrad…