Tisdag. Vi trängs i en hård träsoffa i vita för stora
kläder, eftersom vi inte hittade skåpet med de små storlekarna. I en korridor
vi tror vi ska vara i, fast vi vet inte. Liksom ganska mycket annat som vi inte
vet. En äldre man kommer fram, viftar med en kallelse och frågar om
retinamottagningen. Jag brukar försöka gissa men nu kan jag inte ens det.
”Tyvärr, jag är kandidat och helt ny, så jag hittar inte alls”. ”Vita kläder
och vet inget ändå…” mumlar han och vandrar vidare. Och så känns det. Fjärde
dagen, och vi vet nästan ingenting. Hittar ingenstans. Är sådär hopplöst nya
och vilsekomna. Läkaren hittar oss tillslut, och frågar i farten när kursen
började. ”I torsdags” svarar jag. ”Ah, helt nya alltså. Passa på att fråga
allt. Det är mycket svåra ord, mycket som är svårt att greppa i början”. Och
det känns bättre. Vi är nya och det är svårt och det är ok att vara förvirrad.
Fredag. Tre dagar senare. Vi hänger i en ny korridor.
Hittat rätt klädstorlek, men hittar fortfarande inte till retinamottagningen.
Dagens läkare är snabb men bra. Neurologi, som är svårt men roligt. Han ställer
lite frågor men berättar mest. Vi tar en snabb kaffe mellan patienter. ”Hur
länge till är du på St Erik”, frågar han. ”Tills på onsdag”, svarar jag. ”Ah,
då är du ju så gott som fullärd säger han. Jag tittar upp, letar efter ironi i
rösten. Inser att den inte finns där. För det är jag. Tre dagar till, sen kan
jag allt. Allt jag kommer kunna, det vill säga. Tre dagar mellan ”just börjat”
och ”nästan fullärd”. Tre dagar på vilka jag hunnit hitta rätt klädskåp, lära
mig vända oftalmoskopet rätt, men inte hitta i korridorerna. Tre dagar mellan
ny och erfaren.
Kaffepausen är slut och jag jagar efter doktor M, för
att inte hamna efter. Eftersom jag ännu inte hittar tillbaka till
undersökningsrummet. Försöker tänka på att de gjort det här förr. Lärt kandisar
allt om ögon på två veckor. Det tröstar föga. Ögonhinnorna är fortfarande lika
förvillande lätta att blanda ihop. Liksom uttrycken, som alla slutar på –opi
och har prefix som är förvillande lika. Och diagnoserna, den långa listan med
förvillande lika symptom och åter, samn som knappt går att uttala. Och har
plötsligt tappat bort honom, doktor M, och slutar tänka.
Och hann inte tänka på det mer. Hinner inte. För kursen
är slut. Praktiska provet klarat. Trots förvirringen. Kommer aldrig hitta till retinamottagningen
på St Erik. Aldrig lära mig alla –opier. För nu är det öron istället. I två
veckor. Där jag åter får vara ny och förvirrad några få dagar, innan jag blir
erfaren. Erfaren även på öron. Erfaren och förvirrad…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar