Om vad eller vem

Tillbaka bland bukarna. Går med Dr H. Fantastiska Dr H. Som är glad nästan hela tiden. Och inte är stressad fast det är stressigt. Som driver lite med patienterna, lite mer med oss, ST-läkaren och mig, och allra mest med sig själv. Som kan massor men välvilligt inser att det är en massa hon inte vet, och även en hel del som det är ok att inte kunna. Som inte stressar men hinner allt. Hinner prata med patienterna, skämta med dem, förklara och lyssna. Som till och med hinner sitta brevid dem och vara tyst, just i stunden då det är vad som behövs. Som vid första lediga stunden tar fram papper och penna och ritar upp de lika kolonresektionerna åt mig. Eller andra. Första dricker vi kaffe. Och förklarar allt pedagogiskt. ”Sen ska vi se om vi inte kan få dig att gilla kirurgi”. Eftersom jag redan första timmen på direkt fråga sagt att det är något jag inte gör. Gillar kirurgi. Men om någon kan är det hon, och efter att ha skrattat mig igenom två dagar tycker jag nästan om den. Kirurgin.

Går med Dr J. Dr J, som med håret på ända och blixtsnabb tunga kan precis allt.  Varje verkningsmekanism, varje dosering, varje vinkel på varje snitt. Men som ödmjukt säger att det finns så mycket mer att kunna. ”Det här behöver du inte kunna”, poängterar han dock också, ofta, när han hållit en miniföreläsning om något intressant och relevant, en av många. Och fyllt på med en anekdot. Som gör att jag minns. Och vill höra fler. Och som har koll på våra lärandemål och faktiskt berättar saker som är kopplade till dem. Som han vill att jag ska lära mig. Inte förväntar sig att jag redan kan. Och sterilklädda över en kaffe utanför OP-salen berättar han att kirurgi kändes svårt, svårast. Att han var van att analysera och resonera, och var bra på det, men att han blev skräckslagen när han förväntades göra något med händerna. Dr J, han som kan allt, sa vad jag varje dag tänker. Och en halvtimme senare sydde jag ett helt operationssår intrakutant utan att darra. Och tänkte att jag kanske och kan lära mig kunna. Kunna, med skalpell i handen. Och tyckte i den stunden nästan om det. Opererandet.

Och inser att det jag tycker om eller inte tycker om ganska ofta inte är något utan någon. Att jag inte tyckte om kirurgi utan tyckte om Dr H. Tyckte om vad Dr H gjorde kirurgin till. Och att jag inte tyckte om att operera utan att jag tyckte om att operera med Dr J sneglandes över axeln. Och inser att den vetskapen inte gör mig mycket klokare gällande vad jag ska göra med mitt liv. Men att den får mig att inse att jag så gott det bara går ska lägga ganska mycket fokus på att hitta rätt personer att göra det där något med.