Välkommen till Huddinge...

Det är 15 minuter kvar tills vi börjar, och jag rusar in med hjälmen under armen. Sen, fastän jag är tidig. För här behöver man vara tidigare. Långt bort, trots att kliniken ligger nära. Sannolikt ligger nära. För jag vet egentligen inte. Lika lite som jag inte vet var omklädningsrummet ligger. Eller vilken hiss det är som stannar på plan 3. Inget av det där vet jag. Och börjar planlöst vandra i korridorer. På jakt mindre efter rätt hiss, och mer efter någon annan vilsen kursare. Så att vi i alla fall kan irra ihop. Välkommen till Huddinge…

Hittar så omklädningsrummet, efter oändligt många steg i oändligt tråkiga korridorer. Efter att ha gått förbi samma fläktrum tre gånger, och åter konstaterat att vi hamnat på kirurggatan. Vilket är fel gata. Det är ungefär vad jag lärt mig. Men nu är vi här, och bankar på dörren. För passerkortet fungerar inte. För nästan någon i kursen. Det kan kursadministratören ordna. När hon är här. Men det är hon inte idag. Inte idag heller. Så vi bankar på dörren tills vi släpps in, och upptäcker att klädförrådet är tomt på allt utom kläder i large. Välkommen till Huddinge…

Kommer svettiga efter att ha irrat springande, för att bara bli sena, inte jättesena. I kläder vi drunknar i, och känner oss ännu mer små och vilsekomna än innan. Och kommer på mig själv med att längta till Solna. Där jag också går vilse. Men i alla fall hittar till omklädningsrummet. Längtar till Solna, tills doktor P kommer. Doktor P som följer vår lilla grupp som en skugga. En bra skugga. ”Vad bra, ni är ju här nästan allihop” utbrister hon. Leende. Alltid leende, trots att det bara var nästan alla, och vi faktiskt alla var sena. ”Det är fredag, så vi sätter fart, va” säger hon, och leder oss effektivt igenom seminariet. Snabbt nog för att vi ska få sluta tidigt, men noggrant nog för att vi ska lära oss. Lära oss ganska mycket. Och vi hinner dricka kaffe och äta kakor som hon har med sig. Till varje seminarium. ”Ni äter för dåligt”, klagar hon. Vilket nog är det enda hon klagar på. Annars berömmer hon mest. Och just då längtar jag inte så mycket till Solna. Faktiskt inte alls. Utan känner mig faktiskt på riktigt välkommen till Huddinge.