On repeat

Jag brukar skriva mina inlägg baserat på intryck. Intryck som på något sätt har fått mig att tänka, känna, reflektera. Och ofta brukar jag försöka ha någon poäng med inlägget. I alla fall en liten. En poäng jag inte direkt gjort tidigare. Eller i alla fall på ett annat sätt. Det sammanfattar väl kanske lite hur jag tycker att inlägg i en blogg ska vara. I alla fall i min blogg.

Avbröt mig därför mitt i senaste inlägget jag höll på att knåpa ihop. För jag insåg att det inte innehöll något nytt alls. Inte ens några nya intryck. Alla nya intryck silas just nu bort innan de når medvetandet, av rädsla att de ska putta ut någon koagulationsfaktor eller cytokin. Knappt ett nytt sätt att reflektera runt de gamla heller. Reflekterar gör jag just nu bara runt hur hyperkalemi påverkar nervimpulserna, eller runt huruvida det adaptiva eller konstitutiva immunförsvaret är viktigast vid försvar mot protozoer. Och de reflektionerna besparar jag er.

Sammanfattande allt det som är precis som det var senast. Jag är trött på preklinplugg. Evinnerligt trött faktiskt. Jag är frustrerad över allt jag inte kan. På att det känns som om två saker ramlar ut när två saker ramlar in. Jag behöver enormt mycket mer tid för att vara redo, och kan samtidigt inte vänta på att ha det överstökat. Och det är fortfarande inte ett dugg vackert.

Enda skillnaden är väl kanske att det nu är fyra dagar kvar istället för åtta. Fyra dagar är nära. Filpaketen har alla bästföredatum som ligger efter. Väderleksprognoserna börjar uttala sig om vädret då, när tentan skrivs. Och än viktigare, om då, när det är över. Det är nära, på gott och ont. Mest på gott. För hur tentan kommer kännas, det känns ungefär lika beräkneligt som Expressens 13-dagarsprognos. Men hur sommarlov känns, det vet jag precis. Och jag avslutar därmed det här intryckslösa inlägget med precis samma poäng som det förra. Att sommarlovet, det är utan tvivel, väldigt väldigt vackert.