Om att veta för mycket och för lite

Mötte upp M i sjukhusentren imorse. M, som med aningens plågad min informerade mig om att han hade fått en aortadissektion. Han sa det utan leende, utan uppenbar ironi. Jag vet att M kan vara ironisk utan synbara tecken, men han fortsatte. ”Det är den enda sannolika diagnosen faktiskt”. Sen beskrev han noggrant debutförloppet, graderade smärtans förändring på en smärtskala, vi diskuterade andningskorrelation och utstrålning. Och upprepade, ”De är det enda tänkbara”. Utan leende. Idag var det hans tur.

Innan den här utbildningen gjorde kroppen ont ibland. Då brukade jag notera det. Ägna det några sekunder. Fundera på vad jag gjort. En sekund. Fundera på hur jag kunde få det att bli bättre. Tre sekunder kanske. Och sen gå vidare. Idag har jag inte ont, jag har symptom. SAOL definierar ordet symptom som ”tecken på sjukdom”, och redan där spricker den gamla metoden. Tecken på sjukdom kan inte noteras och sen överges.

Så jag känner efter lite mer, analyserar på alla sätt vi lärt oss och några till, går igenom diffdiagnoser i huvudet, med de allvarligaste alltid först till hands. Och studsar sen mellan internetmedicin, google och wikipedia som en osalig ande tills man landat i en livsfarlig diagnos som mina symptom kan, eller snarare, måste vara ett tecken på. Sannolikhetslära är i de stunderna ett väldigt avlägset begrepp. Den där värken i svanskotan som varit några dagar, det måste vara en skelettmetastas, slutstadiet av en spridd cancer. Stickningarna i armen, det är alldeles säkert första tecknet på MS.

Ibland skrattar vi åt det. Inser det helas orimlighet. Ibland är det faktiskt inte roligt alls, utan enormt stressande. De dagar det orimliga istället känns rimligt. De dagar önskar man att internetmedicin inte fanns. Att man glömt lite mer av det man lärt sig på patologin. Att man kunde sluta vara läkarstudent ibland.

De säger att det går över det här, de som vet. Kanske att det till och med svänger över. Jag tänkte på det, när jag träffade den rökande lungläkaren. Härdas man, eller vad är det som händer? Just nu känns det avlägset, när jag färdiggooglad sitter här med min värkande svanskota. Som är allt annat än bara just värk. Och längtar tillbaka till när kunskapen inte fanns, eller fram till dess man kan hantera den.