Natt och dag

Jag har hamnat i en sådan här period i livet när inget har normala amplituder. När bara nattsvart och rosenrött existerar, och svängningarna däremellan går blixtsnabbt och kommer utan förvarning. Jag hamnar där ibland. Det är en del av att vara jag, och jag har delvis vant mig, men utan att helt vänja mig. För det gör livet utmanande. Och ansträngande. Två saker jag inte alls behöver just nu.

Så jag jobbar på att hänga mig kvar på dem, på topparna. Delar därför mest i eget terapeutiskt syfte en sån med er här. Åter, status på avdelning. Den här gången med handledaren närvarande, överseende, kommenterande, utvärderande. Ett sånt där tillfälle man ska vara nervös. Men jag hade för fullt upp med att undvika brådstup för att vara det. Och jag tyckte om henne, minuten vi klev in på hennes rum, den lilla damen som jag inte tänker närmare beskriva. Känner att det kanske kan gå ändå.

Och jag börjar med min statusundersökning, som idag ska göras utan anamnes. Uppifrån och ner, en sak i taget. Känner mig plötsligt inte så fumlig. Får till reflexerna nästan direkt, och tror till och med att jag nästan lyckas känna thyroidea. Det flyter på, och jag minns allt det jag förra gången glömde. Det flyter på, och jag hör det som jag förra gången inte hörde alls. Och jag är så inne i det jag gör att jag glömmer hela världen. Glömmer läkaren som ser på, glömmer dalen jag höll på att ramla ner i. Det är patienten, stetoskåpet, reflexhammaren och jag. Flow. Jag tror det är vad det är.

Och handledaren är bra, på riktigt pedagogisk och vänlig. Och jag får beröm. För handlaget. För att jag inget glömt. För tempot och kontakten. Och det gladde fastän det inte behövdes. Jag var glad ändå. Glad för att stetoskopet varit en vän, för att reflexhammaren fungerat i min hand, och för att jag inte känt mig klumpig, vilsen och förvirrad. Glad för att jag fått möta patienten och fått möta henne just så.

Såg mig åter i spegeln i hissen. Den här gången glänste det lite. Och jag försöker klamra mig fast i känslan. Stanna långt från dalen. Stanna i det som glänser. I en tid när inget har normala amplituder är det vad det handlar om. Att hålla sig kvar däruppe. Den här dagen genom en fin gammal dam, en reflexhammare som fungerade och ett stetoskop som var min vän. Andra dagar, när jag åter känner mig fumlig och döv, kanske genom minnet av det.