Om ett slut och ett välkomnande

Så var den slut, kursen som gläntade på dörren till det som väntar. Färdig, kursen som räddade oss från patologin. Över, kursen som kom med vårsolen.

Jag brukar gilla när kurser tar slut. Precis som jag brukar gilla när nya börjar. Det är så jag fungerar. Nytt är per definition bra, och varje förändring är i sig av godo. Förra gången den skedde kapade avslutet dessutom nästan två timmars daglig resväg, bytte mikroskop och obduktionspreparat mot stetoskop och levande patienter, och faktiskt, kanske viktigast, bytte lärare som knappt dök upp mot lärare som inte bara var där nästan jämnt, men som var där gärna. Det var ren glädje att få börja den. Och nu är den slut.

Reflektion stod det på schemat första timmen en dag i förra veckan. En trevlig sysselsättning rent generellt, reflektion, som jag såg fram emot lite oavsett vad det innebar. Och det visade sig vara en finare omskrivning av kursutvärdering. En omskrivning jag tycker om. Det känns mycket bättre att reflektera än att utvärdera. Och jag vill tro att det ändå på något sätt påverkar utfallet. I praktiken innebar det att vi satt runt ett bort, småpratande om saker som var långt från reflekterande, tills amanuens J på sedvanligt avslappnat vis undrade om någon tyckte något om kursen eller så… Och det tyckte vi, ibland lika, ibland olika. Saker kritiserades av en för att berömmas av en annan. Och det lät ungefär som en kursutvärdering, vilken som helst, eftersom det var vad det var, omskrivning till trots. Tills M höjde rösten, mitt bland diskussioner runt PBLs vara eller inte vara. M, som är fantastiskt bra på att säga de där sakerna som inte behöver sägas men som borde sägas, som vi alla tänker men behåller som tankar, helt i onödan. ”Ni vet att alla verkligen verkligen har gillat den här kursen va”?. J blev tyst en sekund, harklade sig lite, njej, det visste de väl kanske inte. ”Nej, jag tänkte att ni ju inte kan veta hur snacket går, men alla är verkligen nöjda. Det är en så himla fin stämning. Vi gillar det verkligen här”. Kort paus igen. ”Vad roligt, vad glad jag blir”. Sa J och var glad på riktigt. Och vi nickade alla instämmande och var också glada på riktigt. För att det blev sagt. För att det var sant.

För det här var inte bara kursen då vi fick glänta på dörren till läkarjobbet, det verkliga. Inte bara kursen där vi fick vita pyamaser och egna stetoskop. Inte bara kursen där vi fick börja undersöka patienter, inte bara läsa om dem. Det var kursen där vi kände oss välkomna. Från dag ett. Till kursen. Till SÖS. Och faktiskt, till läkaryrket. Så jag är glad att det blev sagt, det M sa. Och ännu gladare att det var sant. Och bara lite ledsen att den är slut nu. Kursen som kom med solen. Kursen som inte bara gläntade på dörren till läkaryrket, utan som hälsade oss välkomna till det.