Lite mera läkare

I nästan två år har vi lärt oss en enorm massa saker. Jag tänker ibland på hur enormt mycket mer kunskap jag bär på idag, än jag gjorde då, för två år sedan. Då jag visserligen var civilekonom med ett antal studieår bakom mig, men ändå kände att jag nästan inte visste något. Jag kunde utföra saker, hade byggt en mängd vaga kompetenser, men jag bar inte på kunskap. Inte konkret och faktamässig kunskap. Och något i mig saknade det. Att känna att det fanns något väldigt konkret som jag faktiskt visste och kunde.

I nästan två år har vi lärt oss en enorm massa saker. Och fastän mycket åter är glömt, så bär jag på en massa kunskap idag. Det känns bra att kunna, men samtidigt har kunskaper om enzymer och jonkanaler gett mig just bara det. Kunskap. Och jag har inte blivit mycket mer läkare med den kunskapen. Inte som det har känts i alla fall. Vi har lärt oss en massa, som de studenter vi varit. Och vi har blivit kunnigare studenter, men inte blivit mycket mer läkare än vi var första dagen.

Och stetoskopet, som jag fick som julklapp, var då något främmande, gränsande till skrämmande. Jag kunde höra hjärtslag, men konstatera liv, inte mycket mer. Att lyssna på lungor var ett än större mysterium. Det susade. Kanske var det lungljud, kanske mina fingrar som skrapade emot. Jag visste hur elektroniska impulserna i hjärtat framkallade slag, men jag kunde knappt identifiera dem. Jag var enormt mycket student och enormt lite läkare. Så plötsligt, senaste veckorna, har något ändrats. I balansen. I identiteten. Det har börjat svaja, svikta. Svikta åt rätt håll.

Och jag var rädd, första gången stetoskopet placerades på det gamla mansbröstet i torsdags. Log uppmuntrande mot patienten, som satt tålmodigt på britsen, men var rädd. Rädd att inte höra mer än hjärtljud. Att för alltid vara den som vet men inte kan. Satte stetoskopet på askultationspunkterna jag memorerat, Lubb- dubb- schhh, lubb-dubb-schhh. ”Lever jag”, skrockade han, när jag flyttade runt stetoskopet mellan askultationspunkterna. "Visst lever du", svarade jag. Leende. För att jag hörde. Inte bara att han levde. Jag hörde det dova suset över I2 dexter, som spred sig upp mot carotiderna. Min allra första aortastenos.

På samma sätt har bilaterala rassel och mekaniska hjärtklaffar orsakat glädje. Inte för att de funnits, utan för att jag har hört dem. Inte perfekt, inte utan tvekan och frågor. Men jag har hört. Hört rassel och ronki, och stenoser och insufficienser, och mitt i lyssnandet nästan glömt hur jonkanalerna arbetar där inne. Glömt, eftersom ingen har frågat. Och de få gånger frågan väl kommit upp, har amenuenserna vetat än mindre. Glömt, eftersom det plötsligt inte är vad vi behöver kunna.

Plötsligt, kan jag mycket mer. Och vet kanske lite mindre. Plötsligt, är det vad som är viktigt. Och plötsligt, är vi nästan vänner, stetoskopet och jag. Och plötsligt känner jag mig lite mindre bara som en student. Lite mindre som bara en student och lite lite mer på väg att bli läkare.