Om att glömma och glänsa

Status på avdelning igen. Efter ett långt påsklov långt från allt vad status heter. ”Han har många fynd, den här patienten”, sa handledaren innan vi gick in. ”Och jag har undersökt honom, så jag vet vilka de är. Vi får se om du hittar dem”. Och jag kände redan då att många fynd att hitta betydde många fynd att missa. Och försökte febrilt minnas alla punkterna i neurostatus.

Han lämnade oss ensamma, jag och patienten med de många fynden. Jag kände mig klumig som en valross när jag försökte undersöka allt som skulle undersökas. Kompenserade så gott jag kunde med det jag vet att jag kan, samtalandet, och trots patientens leenden hjälptes det inte. Tafatt, kände jag mig, och långt ifrån en proffsig doktor. Långt ifrån doktor alls. Arbetade mig igenom kroppen, på jakt efter de många fynden, och funderade på hur handledaren definierade många. Lyssnade igenom bröstkorgen och funderade på om jag blivit döv. Tänkte igenom blåsljudens lokalisation och funderade på om jag blivit dum. För jag hittade fynd, men inte med min definition många. Och jag hörde knappt hjärttonerna, och kände att det blåsljud jag tillslut lyckades ana preciserades mer via gissning än kunskap. Schh-lubb-dubb? Lubb-schh-dubb? Med flimmret, som jag trots allt lyckats identifiera, visste jag knappt vilken hjärtton som var den första och vilken som var den andra. Försökte minnas den där dagen då jag hörde det, blåsljudet. Försökte frammana minnet av hur det låtit. Känslan av att kunna. Tröstlöst. Utmattad lämnade jag honom med två limpmackor. Han med de många fynden jag inte hade hittat.

”Det tog tid”, sa handledaren när jag klev in i rummet. Pratade han ihjäl dig? Det hade han inte gjort. Jag hade varit långsam. Jag duckade svar och han frågade efter fynden. Vad hade jag hittat? Jag började gå igenom, varje påstående lite tvekande. Jag brukar inte tveka. Det är inte jag att tveka. Vare sig jag vet eller inte, så brukar jag säga vad jag tror. Utan att tveka. Men tvekade nu, på varje stavelse. Och visst, jag hade hittat några saker, men missat mycket. Tolkat en del rätt, men feltolkat mycket. Jag glänste inte. Inte på något sätt. Det sa han inte, men jag kände det. Kände mig döv och korkad. Gick därifrån som en hunsad hundvalp. Trots att ingen hunsat. Trots att han varit pedagogisk och vänlig. Med sänkt huvud, för allt jag inte kunnat. Såg mig själv i spegeln i hissen. Det glänste inte någonstans.

I mitt tidigare jobb fanns det saker jag inte var så bra på. En hel del. Men nästan allt var saker jag inte brydde mig om. Saker jag faktisk inte ville vara bra på. Saker jag inte värderade att kunna. Jag var inte bra på dem. Jag försökte inte vara bra på dem. Men det jag tyckte var viktigt, det gjorde jag bra. Ofta riktigt bra. Det gav en tillfredställelse jag då inte reflekterade över. Tillfredställelsen att kunna. Som jag reflekterar över nu.

För jag vill höra hjärtljud. Jag vill hitta statusfynd. Jag vill minnas det jag lär mig och inte röra ihop diagnoser och blåsljusd efter en veckas paus. Det här är viktigt. Och jag är inte bra på det. I alla fall inte just nu. Det är frustrerande. Och jag vet. Tålamod. Det är en av de saker jag inte har. Och jag vet. Det är bra att misslyckas med saker. Man blir ödmjuk och starkare och allt det där. Man behöver inte vara bäst på allt. Inte ens bra. Och jag vet. Vi är här för att lära. Inte kunna. Det hjälps inte.

För jag vill, inte alls vara bäst, men vara bra. För det här är viktigt. Oerhört viktigt. Och visst är det en tillfredställelse att lära. Men jag saknar den. Tillfredställelsen att kunna.