Om att veta och välja

Vi såg J på väg från SÖS på cykel, A och jag. På väg på cykel, utan hjälm. Han har cyklat så hela vintern. Utan dubbdäck. Utan hjälm. Hur tänker man då frågade vi oss, aningens bestörta. När man vet, så som vi vet. Hur ömtålig den är, skallen. Hur illa det kan gå. Det är som att börja röka på läkarlinjen, resonerade vi. Det gör man ju bara inte.

Men så insåg jag, att det gör man. Mindes den glada och bullriga lungröntgenläkaren vi hade förra veckan, som noggrant förhörde sig om när kafferasten var, så att han kunde gå ut och röka. Och hon som förra terminen med ganska många kilo för mycket föreläste om typ 2 diabetes. Och Roland på mikrobiologin, som snörvlandes föreläste om bakteriers smittsamhet, samtidigt som han demonstrerade den vid varje nysning över salen. Vår fantastiska amanuens, M, som lite generat tryckte prillan djupare under läppen samtidigt som han svarade på frågan om man ska fråga patienten om han snusar, för att ta upp i anamnesen. De är så många som gör just så. Vet men ändå väljer. Och jag förstår dem inte riktigt.

Eller så gör jag det, på något sätt. Förstår kanske inte varför man röker som lungröntgenläkare, men förstår att man kan agera mot bättre vetande. Det har jag gjort själv i så många sammanhang och gör än. Kanske inget så tydligt som att vara rökande lungläkare, men det är en glidande skala och jag aktar mig för att kasta sten i glashus. Och jag inser att han ändå lyckats med något jag inte lyckats med. Lyckats väldigt väl. Kanske lite för. Att skärma av. Att inte använda sig själv som spegelbild för all kunskap, för allt sjukt. Lyckats så väl att det slagit över. Gått från att som jag, ha alla sjukdomar vi lär oss om, till att inte drabbas av några. Att se det sjuka som något tillhörande patienterna. Jag vet inte om det är så, men jag spekulerar. Och förstår kanske lite mer.

Och jag kommer inte börja röka. Men det vore skönt att snart lära mig lite av det som vår lungröntgenläkare bemästrat i överkant. Att skärma av. Men lyckas skärma av lite lagom. Inte så att jag drar på mig metabola syndromet och söndrrökta lungor. Men så att jag slutar applicera mer eller mindre allvarliga sjukdomstillstånd på mig själv och än mer på alla i min närhet. Att jag klarar av att veta. Och välja hur jag applicerar det jag vet, på andra och mig själv.

Vi sa till J, det där med hjälmen. ”Jo, jag vet” svarade han lite förläget. Jag borde ha en… ”Jag är nöjd att jag lyckats gå över från cigaretterna, sa amanuens M, efter att han tvingats redogöra för de risker som trots allt finns med snuset. Och den bullriga lungröntgenläkaren, han har inte sagt något. Han vet det han behöver veta. Han vet och han väljer. Väljer att leva bakom sin skärm. Jag hoppas bara att den inte gör så att han hamnar som en röntgenplåt bland patienterna…