Hängsle och livrem

Jag ogillar att arbeta med preparaten. Jag har sagt det förr. Mest ogillar jag sågen, men jag ogillar även skalpellen och latexhandskarna och de stora blå rockarna och lukten som stannar kvar i händerna i all evighet. Imorgon har vi tenta, praktisk tenta. Ska kunna en enorm mängd strukturer. På preparaten. På preparaten jag drar mig in i det längsta för att gå in till.

Inför en tenta bör man plugga, och allra helst på just det vi ska examineras på. På preparaten. Jag var där igår, en kort sväng. I handskar och stor blå rock försökte jag fokusera, bena ut strukturer, identifiera det som är svårast. Men på tio minuter ville hela jag ut, och hade hastigt utvecklat en helt godtagbar rational till varför det säkert var bättre att titta på preparaten noggrant imorgon. Och rocken var av tio minuter efter att den satts på. Imorse regnade det. Ösregnade. Lägenheten var varm och skön och böckerna tunga. Sista dagen med preparaten var idag. Men åter, så utvecklade jag på nolltid en rational till varför det nog inte alls var nödvändigt. Att titta på preparat. Att det var så stora strukturer att de inte borde gå att missa. Att jag kan lära mig ordningen på artärer, nerver och vener från boken. Att jag nog sett det jag behöver se under dissektionerna, eftersom jag faktiskt varit på nästan alla. Anledningarna att stanna hemma tycktes oändliga, och jag var lättövertalad.

Men nu är jag stressed. Litar inte riktigt på mitt omdöme. Vet att jag är lite för bra för att hitta argument för det mesta. Lite för bra på övertalning, även när det gäller mig själv. Och så är jag irriterad på att jag är stressed. Iriiterad over att jag inte bara kan våga tro att det går bra ändå. Det brukar ju gå bra. Irriterad på att jag behöver hängslen och livrem. Eftersom jag ofta inte behöver det. Egentligen.

Det är tenta imorgon. Jag kan inte allt. Inte ens nära. Det går som det går. Sannolikt går det bra. Försöker jag intala mig. Det går sådär. Men är samtidigt glad att jag stannade hemma. För det var skönt att plugga hemma idag. Skönt att slippa cykla med tunga böcker till skolan i regn. Skönt att slippa blå rock och latexhandskar.

Det går sådär, att intala mig själv att det kommer gå bra imorgon, utan att ha förberett mig helt och fullt. Men om jag inte ska vandra igenom hela livet med hängsle och livrem måste jag våga lägga ifrån mig endera ibland. Testa gränserna för vad som funkar en aning. Lita på att det går. Och om det inte går, ta smällen sen, inte i förväg. Jag är inte bra på det, men inser att jag måste bli bättre. För det här livet ska fungera i många år till, livet med tentor och muntor och duggor. Inte bara fungera, utan fungera bra. Och då måste man ibland prioritera det som är skönt framför det som är bra. Och våga lita på att det nog går bra ändå.