Allt eller inget- om sömnen som inte blir

Jag har ett beteende som stör. Ett beteende jag är fullt medveten om, som jag borde sluta med men som jag fortsätter med. Vi kan väl kalla det ”allt eller inget”-beteendet. Det kan appliceras på allt möjligt. På mig appliceras det framförallt på sömnen.

Jag borde sova mer. Jag vet om det. Och nästan varje kväll har jag en ansats om att lägga mig i tid. I tid innebär inget sanslöst tidigt klockslag, utan till midnatt. Inte ens före midnatt, utan till midnatt. Och ganska ofta känns det runt elvasnåret fortfarande helt ok, som att tolv är görbart. Sen händer något under den sista timmen, eller ganska mycket antagligen. För klockan slår varje kväll obönhörligen tolv utan att jag lagt mig. Och det är nu som beteendet slår in, det besvärande, det störande. Det är nu det blir ”Allt eller inget”. För eftersom jag redan missat min deadline, inte lagt mig till tolv utan klockan har blivit kvart över, då spelar klockan plötsligt inte längre något roll. Precis som bantaren, som efter en chokladbit deklarerar misslyckande och sätter i sig hela chokladasken sitter jag lugnt uppe och bläddrar i tidning, letar musik på spotify och slösurfar. Tills sent blir senare. Mycket senare. Resonerar att nära skjuter ingen hare, eller något. Blev det inte tolv så får det vara. Tar sikte på nästa kväll. Kväll efter kväll. Prokrastinerar. Och sover för lite. Och gör saker jag gör när jag är för trött. Och glömmer göra saker, för att jag är trött. Och somnar på föreläsningen, somnar över anatomiboken. För att jag inte lägger mig ens nästan i tid. För att det är allt eller inget…

Det är totalt ologiskt, för precis som bantarens varje chokladbit innehåller överflödiga onyttigheter, innehåller varje minut jag surfar bort värdefull sovtid. Det är inte alls ”allt eller inget”. Det är fel fel fel. Ändå fortsätter jag, kväll efter kväll. Och nu är klockan efter tolv. Det gick inte vägen idag heller. Jag borde redan ha sovit. Missade min deadline. Men, som ett nästan lika bra alternativ, så borde jag lägga mig nu. Nu nu nu. Men det gör jag inte. Jag sitter uppe och gör saker. Saker som inte alls behövde göras just här och nu. Skriver blogginlägg till exempel…

Men imorgon, då minsann. Då kommer jag säkert som vanligt misslyckas med att lägga mig i tid. Klockan kommer bli midnatt. Men, när jag inte lyckas med det, ska jag lägga mig nästan i tid. Kvart över tolv. Eller halv ett. Eller… För sex timmar är bättre än fem, även om sju är bäst. För att i just det här fallet skjuter nära faktiskt harar.