Långsamt, långsamt

Alla köper lägenhet nu. Alla runt mig. Större lägenhet. Stor lägenhet. Våning. 90 kvadrat med terass i söderläge. Eller förlovar sig. Det gör många också. Köper bil. Reser på semester på organiserat sätt, parvis, i den nya bilen, med förbokade hotell. Och planerar bröllop, planerar bröllop i det oändliga. Vuxenpoängen rasslar in på konton. Liv blir mer och mer organiserade, ordnade, polerade.

Känner att jag står och stampar. Tittar inte ens åt våningarna i morgontidningen. Och väldigt lite i mitt liv är organiserat. Har aldrig varit, och ser inte ut som om det inom någon snar framtid är på väg att bli. Inga vuxenpoäng någonstans, Min rörelse framåt så långsam att den inte syns med ögat. Varje delmål så avlägset att det helt faller ur min planeringshorisont. Tid räknas i år. År till preklin. År till underläkkarvik. År till AT. År till ens tillstymmelse till månadslön. Mina kaotiska 42 kvadrat är mitt hem och kommer så förbli.

Varit lite frustrerad senaste dagarna, när jag träffat på dem i stor dos. Våningarna. Weekendresorn. De genomtänkta designermöblerna. Frustrerad på allt jag är så långt ifrån. Och inte har någon med ögat synbar rörelse mot. Så sa en vän under fika och de sedvanliga samtalen om livets mening något som satte hack I frustrationen. "Du har kommit så himla långt". Samma dag som jag burit stilrena möbler uppför trappan till ännu en 90 kvadrats etagelägenhet som inte är min. Samma dag som jag så intensivt känt hur jag står och stampar. Samma dag sa hon att jag kommit långt. "Du har kommit så himla långt, som vet vad du vill och som gör det". Så sa hon, innan hon gick vidare på sin lägenhetsvisning. Till sina 90 kvadrat med terass.

Och funderar på om jag vet det. Jag tror jag vet det. De dagar då jag inte väldigt intensivt längtar utlandsresor och soliga terasser, då vet jag det. Men även de dagar då jag intensivt längtar, så vet jag att resandet delvis är en flykt och att det ändå är vinter större delen av året. Och även de dagar då jag intensivt längtar så vet jag att jag valt det jag nu har och inte har. Och att jag ju faktiskt vill ha det just så här. Nästan alla dagar. Vet det, men behöver ibland påminnas. Ganska ofta till och med.

Så jag sitter kvar relativt stilla på min kaotiska 42 kvadrat. Där inget är polerat. Och all rörelse går långsamt långsamt. Långsamt långsamt, men jag tror det går åt rätt håll. Och jag tror det är vad som är allra viktigast.