Om blöta fötter

Jag klev rakt ner i en prydnadsdamm idag. Vaken. Nykter. Någon har fått för sig att bygga en sådan, en vattenfylld liten kanal intill väggen runt ”Adam”, den föreläsningssal vi har våra föreläsningar i. Det ska skapa harmonisk stämning eller något. Jag klev rakt ner i den idag. Med båda fötterna. Det var inte harmoniskt, det var blött och kallt. Jag brukar vara disträ, men inte så. Jag tror att jag är trött. Det är ansträngande, att gå i skolan.

Vi kämpar på morgonlektionen, för att alls hinna dit i tid. För det är så skönt att snooza på morgonen. Kanske för att det där med att lägga sig i vettig tid ännu inte hunnit bli verklighet. Kanske bara för att klockan ringer tidigt. Och inga kläder ligger där de ska. Och jag har kommit ur rutinerna, hur man gör på morgonen för att allt ska gå snabbt och smidigt. Nu går allt långsamt, och ganska mycket glöms.

Vi kämpar på lektionen före lunch för att hålla koncentrationen, för blodsockret har trots förmiddagsfrukt sjunkit på tok för lågt. Jag är van vid som mest tre timmar mellan frukost och lunch. Eller frukost och dagens första glass. Eller vad som nu ätits mitt på dagen, när det varit sommar. Som det blir när man går upp vid nio. Nu är det fem timmar minst innan lunch, och efter föreläsningens slut ska det finns ork kvar till mikroköerna, som tycks ha gått från långa till längre den här terminen.

Efter lunch kämpar vi med efter maten koman, och ögonlocken faller nedåt trots att vi dricker vatten, tuggar tuggummin, och använder bokens alla hålla sig vaken-trick. Och dagens sista timmar kämpar vi med allmän utmattning, av att ha suttit stilla och lyssnat fokuserat så länge, av att ha tagit till oss en massa nytt, av att inte ha ägnat dagarna åt att spela krocket, äta glass och flanera på stan…

Det är en lyxig tillvaro att vara student. Att få ägna dagarna åt att lära, åt att ta in information, utan krav på att producera någonting alls. Jag uppskattar det dagligen. Och jag har arbetat 80-timmarsveckor, massor. Jag vet att även våra i relation till det korta dagar är en lyx. Men den här första veckan har trots det varit oerhört tröttande. För det är tröttande att lära. Och det är tröttande att inte ha sommarlov. Så jag klev med båda fötterna rakt ner i en prydnadsdamm idag.

Jag ska försöka sova ikapp i helgen. Och jag tror att jag ska försöka lägga mig före midnatt på vardagkvällar. I alla fall ibland. I alla fall försöka. För man lär sig mer om man lyckas hålla sig vaken. Och man blir så kall om fötterna när skorna är genomblöta…