Om sågen

Jag har aldrig tyckt om det. Redan förra terminen var det obehagligt. Men jag lärde mig mycket på det. Förstod att det var nödvändigt. Skalpellen. Handskarna. Lukten som trots tvål och handsprit inte riktigt försvinner. Överkom obehaget, inte fullt men tilräckligt. Det var ok.

Ny termin, nya preparat, ny kroppsdelar att förstå och lära, på latin och i verkligheten. Jag hade förväntat mig samma obehag. Men förväntat mig att det skulle vara ok. Och det var det, initialt. Allt var helt ok, tills jag läste dissektionskompendiet på fredag eftermiddag. ”Såga av processus coronoideus och vik upp m. temporalis”. Jag vet inte varför men en våg av obehag sköljde med det enda ordet över mig. ”Såga”. Brukar inte läsa kompendiet i förväg, än mindre på en fredag, men så var nu fallet, och det lämnade mig inte. Tanken på ansiktet och sågen. Hela min kropp, hela mitt sinne, skrek att det var fel. Att jag inte ville. Skalpell går bra, liksom pincett och handskklädda fingrar. Men vid såg tar det stopp. Kunde inte släppa det på hela helgen. Att jag inte ville. Sågen.

Det är ologiskt. Det är ingen skillnad alls. Egentligen. Starkare struktur, starkare redskap. Så är det bara. Ändå vägrar hela min kropp använda den. Sågen. Borde övervinna den ologiska skräcken, ta tjuren vid hornet och sågen vid handtaget… Det gjorde jag inte. Skippade dissktionen i måndags. Tills det var sågat. Fick en stunds panik i torsdags när anatomitutorn föreslog att klavikeln skulle sågas itu. ”Sågas” hörde jag, blev blek och lyckades förespråka genomgång av halsens nerver istället. Duckade åter. Men förr eller senare måste jag. Intalar mig att det blir lättare när det är på riktigt. När det är ortopedi, inte anatomi. Intalar mig själv, men inte säker på om jag tror på det. Hoppas, men vet inte om jag tror. Och skjuter det framför mig. Skjuter det framför mig. Och för en gångs skull känns det aningens skönt att det är långt kvar innan allt blir verkligt. Innan man inte längre kan skolka. I alla fall just gällande sågen.