Om liv och död och om vad som är viktigt

Min morfar är 95 år. Idag slutade han nästan leva. Bröt höften i veckan, och efter dålig syresättning hamnade han idag på hjärtintensiven. Det är timmar kvar sa mamma med röst som darrade över telefonen, och vi rusade dit, allihop.

Vi satt och stod runt sängen. Nära, för att få plats, för vi är många. Och kanske för att det behövdes. Och vi skrattade och pratade mitt i det ledsna. Röster bland blinkande apparater och syrgaspump. Berättade historierna morfar alltid brukar berätta. De som varje gång blir lite bättre. Och det kändes som om han hörde. Som om han log lite under syrgasmasken. Läste högt ur Vi i Vasastan, annonserna på korvar och ostar. De som morfar älskade att äta. Oh som han brukade kryssa förr. Och det kändes som om han var med. Skratt mellan tårar. Liv, just där livet är så skört. Och det var sorgligt och fint och ledsamt och kärleksfullt. Allt på samma gång…

Småkusinerna ställde frågor, många frågor, om vad maskinerna visade, om varför morfar inte vaknade. Och jag insåg åter att jag faktiskt kan en del, och berättade om blodtryck och puls och syresättning. Om hjärtsvikt och njurarnas funktion. Svarade på nästan allt. ”Kommer morfar dö nu?”. Inte på det. Ska du bli sjuksköterska, kom som en annan fråga. Nej, jag ska bli läkare. Är det bättre än sjuksköterska, frågade yngsta kusinen. Nej nej inte alls. Svaret kom unisont, snabbt och med emfas. Inte alls bättre, bara annorlunda. Morbror skruvade lite på sig för det politiskt inkorrekta i frågan. Blickar kastades mot dörren, för att se att ingen sjuksköterska stått där och hört. Frågan var uppriktigt ställt, en sådan barn ställer, men den gjorde alla obekäma. Och jag insåg att samhället på många sätt ser det så. Som att det på något sätt är bättre att vara läkare. Att det var just därför den blev obekväm, frågan. För att svaret inte var lika uppenbart och enkelt som man hade önskat.

Så kom hon åter, morfars sjuksköterska. Torkade lite, tvättade honom i ansiktet. Gav mer smärtstillande. Pysslade om. Svarade lugnt och pedagogiskt på våra frågor. Så varsam med morfar. Så tålmodig med oss. Så helt utan stress, den stress man hör så mycket om. Och just i den stunden kände jag hur otroligt sant svaret var. Nej, det är inte alls bättre att vara läkare. Inte bättre. Inte svårare. Inte finare. Annorlunda, bara annorlunda. Just då kände jag hur fantastiskt viktigt jobbet vår sjuksköterska hade var. Viktigt. Svårt. Värdefullt. Hon kan inte latinska namnet på varje formaren. Men hon kan göra min morfars sista timmar lite lugnare, lite finare, lite bättre. Och det är viktigt, oerhört viktigt.

Morfar andas fortfarande. Vi är inte där precis nu, fast vi skulle vilja. Men sköterskan med de lugna händer, med tålamodet, med värmen är där. Sköterskan med det oerhört viktiga jobbet. Och det gör att det känns lite bättre, mitt i sorgen.