5,7

Det är siffran alla pratat om idag. Pratat om, upprörts för, fyllt statusuppdateringar på facebook med. 5,7% till Sverigedemokraterna. Det var inte oväntat. Ändå, helt obegripligt.

Jag är vanligtvis inte politisk. Inte insatt, inte engagerad. Men jag har hjärtefrågor. Människors lika värde, och därmed lika rättigheter, är en av dem. Vår skyldighet att hjälpa de som flytt sina länder. Och därför är jag idag det. Idag blir politik plötligt enormt viktigt, och jag önskar jag engagerat mig mer än jag gjort. Önskar jag varit politisk redan igår, och dagen innan och dagen innan det. Mer än mina halvengagerade uppmaningar till folk i min närhet att rösta, mer än tydliga ställningstaganden i debatter med redan övertygade. Önskar jag kunde gjort någon skillnad.

Jag är vanligtvis inte kategorisk. Jag ogillar starkt att dra folk över en kam, opponerar mig nästan alltid när någon gör så, tar den andres ståndpunkt även när den inte är min. Vill nyansera. Men idag är jag det. För idag tänker jag påstå att 5,7% av Sveriges befolkning är idioter. Utan nyanser. Utan undantag. Det är en skrämmande insikt, som tär lite på min vanligtvis aningen naiva tro på att de flesta faktiskt är bra människor, även de som ibland inte beter sig så. Idag undantas 5,7% av Sveriges befolkning den tron.

Jag bloggar vanligtvis inte i ilska, och kastar inte ur mig ogenomtänkta påståenden. Men idag gör jag det. För om någon prompt ska utvisas eller stoppas vid gränsen som ett sätt att spara på resurser, skulle vi inte kunna utvisa Sverigedemokrater istället för invandrare? Jag kan tänka mig att de är ungefär lika tärande på samhällets resurser. Och sannolikt ganska dåligt integrerade. Så att de inte tar jobb från oss andra, oss ”icke-sverigedemokrater”. Tar jobb, tid, resurser. Och så vi kan stoppa ”sverigedemokratiseringen” av Sverige.

Jag är vanligtvis inte politisk, vanligtvis inte kategorisk, och kastar vanligtvis inte ur mig ogenomtänkta påståenden. Och jag är vanligtvis inte riktigt arg. Men idag är jag det, och gör därför alltihop. Utan att be om ursäkt för det. Idag ser jag ilska som en medborgerlig skyldighet. Så idag är jag arg och kastar ur mig ogrundade, subjektiva åsikter. Imorgon är jag förhoppningsvis lite mindre kategorisk, kastar ur mig lite mindre ogrundade idéer, är lite mindre arg. Och kan se det, mitt i eländet, positiva i att i stort sätt alla de 94,3% som inte röstade på Sverigedemokraterna, verkar var extremt emot. Det positiva i att så gott som alla mina vänner och bekanta aktivt visat sitt motstånd öppet. Det positiva i att resten av våra politiker blankt vägrar att samarbeta med dem. Det positiva i att Sverige verkar stå mer enat i en fråga än jag kan minnas att de gjort förr. 94,7% av Sverige. Imorgon ska jag försöka glädjas åt det. Men idag, idag ska jag fortsätta att vara arg.