För ett år sedan idag...

Det är många sådana nu. Många ”för ett år sedan idag…”. För det hände så mycket då, för ett år sedan igår, eller imorgon, eller idag.

För ett år sedan igår jobbade jag sista dagen. En fredag, en lång fredag. Massor att göra, för vi var mitt uppe i ett intensivt och ganska rörigt projekt. Med en partner i Tyskland, en i Stockholm och klient spridd över Europa. Och just då skulle jag sluta. Det var rörigt och stressigt och jag kämpade stenhårt sista veckorna för att hålla något slags fokus på det som behövde levereras. Minns så väl hur vi satt länge på innergården, N och jag. N, som skulle ta över projektet. Hur det blev kväll som sen blev sen kväll. Vi tog sällskap hemåt vid tio, båda trötta. N trött och tyngd, av tankar på hur bitarna skulle falla på plats, över nästa veckas väntande kaos. Jag trött men ändå lätt, så lätt. Lätt och lycklig. För den nalkande friheten. För det stora okända.

För ett år sedan i övermorgon blev det nya okända det nya lite mer kända. Då började det nya. För ett år sedan i övermorgon blev jag som vanligt sen, och tog min allra sista ”för annars hinner jag inte”-taxi. Till skolans grindar där jag såg A, och vi rusade tillsammans med andan i halsen till uppropet. Till början av det nya.

Och för ett år sedan idag kom jag på det där med blogg, och för första gången imorgon, skrev jag. Som ett försök bara. För att jag hade så mycket i mig just då. Ett år och ganska många inlägg senare, så gillar jag det fortfarande. Skrivandet. Jag mår bra av det. Och jag har fortfarande mycket i mig. Så jag fortsätter. Och hoppas ni fortsätter följa med, ett år till. Ett år, när kanske lite mindre är alldeles nytt, lite mindre är för allra första gången. Men lika mycket tänks, känns och vill ut.

Imorgon börjar det igen. Och det känns bra. Letar block, penna. Ställer klocka. Ovant, men bra. Förväntansfullt, nu som då. Inte för att något stort okänt väntar, som då, för ett år sedan. Utan för att det som börjar är något känt och bra.