Om att några saker faktiskt kunna, och bli glad

På landet igen. I regnet igår, spelade spel med mamma. Ett sånt där frågespel som aspirerar på att vara Trivial Pursuit utan att vara det. Ett sånt där spel som får en att inse att de måste vara ganska briljanta, de där som gör frågorna till Trivial Pursuit, det riktiga. För de som gjort frågor till det här spelet var det inte. Helt oavsett, tycker jag spelet är roligt varje gång. Och helt oavsett, så är jag vanligtvis ganska värdelös. För jag har ingen koll alls på världsrekord. Och är ganska dålig på kungar och befälhavare. Och har glömt nästan all romersk mytologi. Är värdelös på namn. Och ganska dålig på datum. Jag är helt enkelt inte särskilt allmänbildad på det där faktatunga viset. Jag aspirerar inte på att vara det heller. Jag förstår mycket men kan lite, det har en fyraårig ekonomiutbildning inte kunnat råda bot på.

En av fördelarna med det här spelet, som aspirerar på att vara TP men inte är det, är att det finns ett frågeområde som handlar om medicin (kombinerat med mytologi, fråga inte mig om resonemanget bakom den kombinationen). I julas spelade vi spelet, åter Mamma och jag. Jag gillar medicinfrågorna, har alltid gjort, men kunde inte mycket. För medicinfrågor handlar mycjket sällan om enzymer i intermediärmetabolismen. Eller detaljer runt cellens minsta beståndsdelar. Om det kunde jag massor i julas. Om det, och om absolut inget annat.

Men så igår spelade vi igen, mamma och jag. Och plötsligt kom de, medicinfrågorna jag kunde. Inte kunde gissa mig till utan verkligen kunde. Vad är en patella? Vad kallas ett utsöndrande organ? Var finns apokrina körtlar? Kunde de plötsligt så väl att jag inte bara kunde svara, utan kunde kritisera och problematisera svaret, himla med ögonen åt att frågon vad som är den övre extrimiteten ens kan ingå i ett frågespel som inte är för barn.

Och insåg då och där att jag faktiskt kan något nu. För första gången känner jag att jag verkligen kan något, något verkligt och faktaspäckat. Inte bara generella drag och skeenden, inte bara samband och vaga kopplingar, utan fakta. Jag inser att jag tycker om det. Att inte bara kunna ta reda på utan kunna. Inte för att vinna spelet som aspirerar på att vara TP utan att vara det. För det räcker det inte att kunna medicinfrågorna. Och det spelet behöver jag inte vinna. Utan för att jag tror att de här sakerna kanske är viktiga att kunna. Och jag är evinnerligt glad för att jag trots min oförmåga att minnas någon annan konkret faktakunskap verkar minnas just det här. I alla fall delar av det här, det här som jag tycker är intressant. Och viktigt. Kanske för att mycket redan hunnit repeteras flera gånger. Eller kanske för att det är just det. Intressant. Och viktigt.

Allmännbildad aspirerar jag inte på att bli. Det kommer inte ske. Jag är ingen faktamagnet, och glömmer ännu snabbare än jag lär. Men nu kan jag faktiskt en del saker, om saker jag tycker är intressant. Jag går en utbildning där jag lär mig saker som är viktiga. Och som verkar fastna. I alla fall till viss del. Och jag inser, att efter att den underbara kravlösa sommaren är över, väntar en ny höst där jag får lära mig ännu mer saker som jag vill kunna. Det gör mig glad. Saker av vilket jag kommer glömma mycket, men minnas en del. Det för mig ännu gladare. Minns och kan inte nog för att vinna spelet som aspirerar på att vara TP, men förhoppningsvis, så småningom, ackumulerat över år, nog för att bli en bra läkare, som så småningom vågar lita på sitt eget omdöme. Det gör mig allra gladast.