Om glädje för vad det är. Bara så

Nej, det kommer inte nu heller. Inlägget om borta bra men hemma bäst. Men ett lugn har lagt sig. Stressen i kroppen har vädrats ut av Bohusländska vindar. Borta bra, och hemma ganska bra det med. Rolleblades längs med Park Lane slås inte av löpning över ljungbeklädda västkustklippor. Men slår det inte heller. Vänliga New Yorkbor finns, liksom vänliga Göteborgare. Och att halvsova på solbeklädda klippor är skönt, trots en höstkyla i vinden. Livet är ganska bra på många ställen. Och just nu ska jag fokusera på det som är bra här.

Och på att skolan snart börjar. Har tänkt mycket på skolan under sommaren. Samtidigt inget alls. För kanske mest tänkt på arbetets icke-varande. Det är vad som varit tydligt. Och ibland känns den overklig, hela tiden på KI. Som en dröm, en bubbla, en vag dagdröm. Så frikopplad från min tidigare vardag, och från mitt nuvarande sommarvacuum. Nu är den mest en orsak till jobbets icke-varande, inte en verklighet. Människorna, de nya vännerna, varit overkligt frånvarande hela sommaren, de som är så oerhört nära hela terminerna. Några korta möten, SMS och mail. Nästan inte verkliga. En sommar mellan världar, varken i den nya eller i den gamla. En sommar med pausknappen inne. På vissa sätt. Och på andra, i tankarna, ganska ofta på shuffle. Ett emotionellt kaos, mitt i lugnet.

Ser fram emot skolan. Ser fram emot det vi ska läsa och lära. Nästan alla bitar. Ser fram emot att komma närmare, men även i det som är. Ser fram emot vännerna, att se dem igen, krama om dem, snacka skit och allvar. Måndagsfikor och kvartsraster. Ser fram emot vardag. Och det är i det jag inser att det är rätt. I tidigare livet kunde jag se fram emot det som inte var vardag. Och var ganska nöjd med att vardag sällan inföll. De flesta dagar var ett oberäkneligt rutinlöst halvkaos. Det var jag ok med. I det oväntade låg en förväntan om att något som var bra oväntat kunde dyka upp. Om mening och glädje och lycka, som möjlighet. Men i vardagen, de beräkneliga bitarna, låg bara tristess. Nu ligger en ro, ett lugn och framför allt, en glädje, i vardagen. Inte i förväntan om hur den kanske kan bli, utan i hur den är. På riktigt.

Så idag känns den overklig, KI-världen. Men om en vecka är den verklig. Och bra. Inte för att den i osäkerhet döljer förväntan om något som kanske ändå kan bli. Utan för vad det är. Bara så.